Boulder Dash

Här har vi en klassiker som finns portad till de flesta konsoler du kan tänka dig. Det började redan 1984 på olika Atari konsoler och har sedan fortsatt fram till nutidens maskiner. Senaste tillskottet av Boulder Dash tittade fram var på Nintendos 3DS i år (2012). First Star Software heter företaget som står för utvecklingen av detta spel. Det här spelföretaget verkar bara ha 2 spel i ryggsäcken, Boulder Dash och Spy vs Spy. Rätt imponerande att kunna leva på att bomba ut nya versioner av samma spel i 30 år. 1990 släpptes en version till NES världen över, dock aldrig i Sverige, varför vet jag inte?. Min erfarenhet av Boulder Dash är föga. Jag har spelat det på C64 för vansinnigt många år sen och vill minnas det som svårt.



Det finns inte allt för mycket story men jag lyckades gräva fram litegrann. Det handlar om den unga gruvarbetaren Rockford. En dag när Rockford sitter hemma och tar hand om sin sjuka far, Stoneford… STOPP! Rockford och Stoneford, kan inte bli mycket fyndigare än såhär? Önskar det fanns spinoff spel i beat ém up genre med Rockford och Stoneford. I alla fall så får Rockford en karta av sin sjuka far som han hittade på sitt senaste äventyr. Så istället för att fortsätta ta hand om sin sjuka far så piper huvudpersonen i spelet iväg på en jakt efter diamanter. Son of the year!




När jag startar spelet blir jag positivt överraskad av ”kartbilden” där man kan välja bana. Det är lite som SMB3 fast betydligt simplare. Jag har alltid gillat när man får välja var man ska gå över en kartbild. Spelet består av 6 ”världar” med 4 banor på varje värld. Du får alltså valmöjligheten att välja vilken delbana du vill spela på varje värld du befinner dig på. Sen får du välja viken färg du vill ha på gubben också.





Det finns egentligen inte så mycket att säga om spelet eftersom det är så pass simpelt. När du startar en bana får du en siffra uppe i vänstra hörnet som visar hur många diamanter du ska hitta innan du klarar banan. Du får också veta hur många sekunder du har på dig innan du kvävs i gruvan. Varje bana är som ett större eller mindre rutmönster fylld med sand, stenar och diamanter. Duttar du på någon av de fyra riktningarna på styrkorset så rör sig Rockford en ruta åt det hållet. Det gäller alltså att plocka åt sig diamanterna utan att bli klämd eller instängd av olika stenar.




Det här är lika satans svårt som för 25 år sen när jag spelade det senast. Man gräver sig fram bland all sand utan att se hur stenbumlingarna trillar rakt på ens skalle. Du har 3 eller 4 liv (minns inte) på dig att klara varje värld innan du får börja om. Dör du alla liv finns både continue och password, men det är alltid omstart på världarna som gäller så det gäller att klara alla delbanor under dina begränsade liv.



Jag vill tro att det ska vara lätt att lista ut hur stenarna kommer trilla men jag dör och åter dör. Efter jag spelat nån halvtimme börjar jag få lite mera koll på hur det fungerar. Jag klarar de 3 första delbanorna rätt lätt men 1-4 bjuder på nya överraskningar. Här kommer fiender in i bilden också. Du ska gräva fram monstrerna så att de jagar dig och försöka få en sten att krossa dom. Här blir det stressmoment inblandat tillsammans med pusseltänk.




Jag tar mig till slut vidare till nästa värld som är en isvärld. Här är det mer fiender inblandade på varje bana och jag känner mig helt förlorad i dessa gruvor. Jag måste erkänna att jag suger fruktansvärt mycket på det här spelet! Önskar jag kunde skylla på att jag var för nyvaken eller att jag hade druckit för lite kaffe när jag spelade, men om sanning ska fram så är jag bara en riktig sopa på Boulder Dash. Visst blir man bättre ju mer man lirar men jag orkar inte lägga 50 timmar på det här just nu så jag ger upp redan på andra världen.  En sak som får mig att ledsna är att jag fastnar mellan en massa stenar och sitter där jag sitter till tiden går ut flera gånger om. Ingen vidare hit att sitta och vänta i 4 minuter på att tiden ska gå ut. I de flesta pusselspel brukar man få valet till självmord om man trycker på någon knapp men jag testar allt utan att det händer något.







Med lite efterforskningar läser jag att du kan hålla in A och B-knappen en stund för att få Rockford att avliva sig själv. Önskar jag hade läst sånt här innan jag började spela. Känns som jag gör det här misstaget hela tiden. Jag tror att alla NES-spel ska vara så simpla så jag kan räkna ut allt men oftast fastnar jag till slut med hängpungen i taggtråden för att jag inte läste instruktionsboken innan jag började spela.


Boulder Dash är nog ett kul spel men jag känner att jag inte har den tiden att ge spelet just nu. Det känns som det perfekta spelet att lira med en polare, köra vannan continue och ett 6-pack nödraketer skulle nog bli en riktigt mysig afton. Jag hoppas jag tar upp det här spelet igen en vacker dag för jag känner hur beroendeframkallande det kan bli. Tyvärr kände jag mig helt enkelt för kass för det här idag. Med facit i hand ser jag att man ska spela igenom alla världar 4 gånger för att klara spelet på riktigt!!  6*4=24  4*24=96 Det är alltså 96 banor som ska spelas igenom innan man är klar med spelet. Ni som följer den här bloggen ska vara glad att jag inte var tjurig idag, hade tagit år innan det här inlägget hade kommit ut. Än fast jag bara nosade på här spelet så rekommenderar jag att ni testar det. Spelet har ju sålts i olika former i nästan 30 så någon form av dragningskraft måste det ju ha.


Speltid: 2 timmar
Status: Misslyckat
Spelvärt: 83 %



Blue Shadow

Under 90-talet var ordet ”Ninja” inte okej att ha i en titel på ett tv-spel eller i någon produkt som lockade yngre konsumenter här i Sverige, eller rättare sagt i Europa om jag förstått det hela korrekt. Första gången jag la märke till detta var när Turtles blev populärt här. Teenage Mutant Hero Turtles kallades sköldpaddorna i Sverige, men som de festa vet så är originaltiteln egentligen Teenage Mutant Ninja Turtles. Jag har faktiskt ingen aning varför Ninja blev sånt förbjudet ord för den yngre publiken? Det är likadant med Ninja Gaiden serien. Oh nej! Tänk om alla barnen blir svärdkåta och börjar dräpa varandra tack vare ordet Ninja i titeln!? I alla fall så heter Ninja Gaiden, Shadow Warriors i detta land. Blue Shadow har samma historia, Shadow of the Ninja var namnet på spelet i USA. Det släpptes 1990 i Japan och ett år senare i USA och Europa. Blue Shadow är utvecklat av spelföretaget Natsume och släpptes av Taito.



Har spelat det här vid några få tillfällen för 15-20 år sen men jag kom inte ihåg mer än att man kunde spela 2-player co-up.



Året är 2029 och den ondskefulla kejsaren Garuda har tagit över USA. För att stoppa Garuda skickas två stycken ”top of the line” ninjor iväg, Lord Hayate och Lady Kaede.







Du får välja om du vill spela tjejninja eller pojkninja, eftersom jag har en snopp så valde jag herren. Tror inte det är någon skillnad mer än utseendet. Blue Shadow är Platformsaction, ni vet hoppa, klättra och slåss med diverse olika vapen i en härlig sidoskrollad 2D-miljö. Du har en energimätare som är ganska generös, tål hyggligt många smällar. Däremot så har du bara 1 liv men 5 continues!? Så dör du ett liv är det continue som gäller. Hade det inte varit lättare att ge gubben 5 liv och ingen continue istället? Du hoppar på A-knappen och viftar med ditt vapen på B-knappen. Det är 5 banor som är uppdelade i flera olika delbanor.




Efter jag spelat nån minut på första banan drar jag likheter med Ninja Gaiden och Batman. Hoppandet och klättrandet känns som Ninja Guiden, medan fightingen och fienderna påminner om Batman.




Det finns vita lådor utspridda på banorna. Om du slår sönder boxarna kan du hitta uppgraderingar till ditt svärd, tillfälliga vapen eller energipåfylling. Melodin är att hitta 2 uppgraderingar till ditt svärd, istället för att ha räckvidd kortare än en förhud så täcker du upp halva bilden.



Första banorna är inte så mycket att snacka om. Du kan nästan bara hoppa förbi alla fiender om du vill. Det är först på andra bossen det börjar bli lite intressant. Här har vi en stor tank med ett känsligt öga. Det gäller att vara snabb att slå medan ögat är framme och sen undvika missiler som faller från himlen. Här tappar jag 2 continues innan jag förstår mönstret.



Tredje banan är inte heller några större konstigheter. Det handlar mest om att klättra upp för stegar och döda några gubbar på varje plan. Tredje bossen är en samuraj som är barnsligt enkel. Det är bara att veva till han varje gång han dyker upp från marken.



Det är nu spelet börjar bli lite smådrygt. Här är det en massa rörliga hissar och skit du ska hoppa emellan. Jag får slut på continues och får börja om från start igen. Tummen är rätt varmt vid det här läget så 15 minuter senare är jag på samma bana igen. Den här gången tar jag mig fram till banans boss. Det är en jeansklädd snubbe som hoppar omkring och gör några löjliga sparkar. Han har även en kråkjävel som flyger omkring och vill hacka dig på hjässan. Efter jag fått in ett gäng träffar på han störtar fågeln rakt in i bossen och han förvandlas till en stenpippi som skjuter laser.  Jag dör ett liv men nästa försök inser jag att stå och duckveva med svärdet i ett hörn, fungerar rätt bra.










Från att ha varit ett ganska lätt spel så kommer hard mode från ingenstans. Första fienderna man möter på femte banan är en slags mekanisk spindel som tål onödigt mycket stryk. Ibland skjuter den ut små vulkanutbrott med skott som jag aldrig lyckas undvika.  Efter jag tagit med förbi spindelpartiet kommer jag till något som påminner om en Mega Man bana. Det är någon bana i ett Mega Man spel där det kommer dödliga ljusstrålar ur väggarna samtidigt som man faller neråt. Här kommer det eldväggar från alla olika håll medan du ska försöka klättra uppåt. Med lite tålamod så är det egentligen ganska lätt men jag stressar för mycket och dör nåt liv. Nästa parti ska du hoppa mellan olika plattformar som är täckta med minor samtidigt som en idiot skjuter jobbiga skott mot dig. Det sista hoppet innan man klarar 5-1:an är ett jävla skithopp! Jag lyckas bli nerskjuten i avgrunden av en pajas på andra sidan. Game Over!



Nästa försök tar jag mig vidare till 5-2. Här måste du försiktigt ta dig framåt och penetrera sköldmongon med ditt svärd samtidigt som du ska akta dig för dryga pilbågsskyttar. Efter en stund börjar bilden sakta röra sig uppåt. Såna här banor är det värsta som finns! Jag hatar när man ska skynda sig uppåt för att bilden trycker på. Om man stressar för mycket och håller sig längst upp i bilden så hinner man inte se fienderna och tappar skada. Tricket är att försöka hålla sig i mitten av bilden och akta sig för pilarna som strömmar från alla håll. Det är helt omöjligt att rensa borta alla fiender som dyker upp medan bilden sakta rullar uppåt. Efter en stund kommer du till två stycken stegar, en på varje sida. Tar du vänstra stegen hittar du en låda som maxar upp ditt vapen. Högra sidan fyller upp din energi. Sen är du på toppen och det är dags att möta den argaste gubbakuken av dem alla. Du får se en liten animation när där kejsaren förvandlas till ett drakliknade monster.








Jag valde vänstra vägen upp så räckvidden på mitt vapen är långt så det räcker. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om livsmätare. Jag tål bara några träffar innan det blir game over för den blåa ninjan. Jag kämpar mig snabbt tillbaka till kejsaren för att bli piskad än en gång. Jag prövar att välja högra sidan och möta han med maxad energimätare men längden på mitt vapen gör det otroligt svårt att få in träffar på bossen. Tre gånger får jag game over på bossen innan jag märker att man hinner ta både vapenuppgraderingen och livspåfyllningen innan bilden den stigande bilden hinner ikapp dig. Detta gör det hela betydigt lättare och jag klarar sista bossen på första försöket med maxad ninja.





Hade Ryu Hayabusa från Ninja Gaiden haft sex med Batman tror jag deras barn hade sett ut som Blue Shadow. Jag har ganska kul när jag lirar Blue Shadow. Det är härligt musik och bra variation på fienderna. Synd att det inte var en mer stigande svårighetsgrad i spelet, det går från lätt till svårt på en tvärrunk. Jag gillar också att det finns co-op mode, det blir lite som en ninjaversion av contra. Vill du ha kul några timmar så är inte Blue Shadow ett dumt förslag.

Så här tyckte Nintendomagasinet:

 

1 Spelare,hmm?

 

En film på spelet.


Speltid: 4 timmar
Status: Varat
Spelvärt: 79 %

Blaster Master

Här har vi en gammal klassiker från Sunsoft. Spelet släpptes 1988 i Japan och USA. Som vanligt fick vi andra vänta några år, 1991 kom en PAL-version till Europa. Jag minns att jag tyckte det var en konstig framsida på spelets kartong som barn, fattade aldrig vad den hade att göra med själva spelet? Blaster Master fanns aldrig i mina ägor men jag tror någon kompis satt på spelet. I bästa fall så klarade vi kanske första bossen på den tiden. Jag har även spelet det här i vuxen ålder. För 3 år sen fick jag och min polare för oss att klara Blaster Master en gång för alla men vi dog på någon boss sen blev klockan mycket och det hela rann ut i sanden. Äntligen är det dags för ett till försök på detta spel, ska inte misslyckas den här gången!



Storyn i den Japanska versionen handlar om någon snubbe som tagit över större delen av universum. Här man ska försvara sin egen planet ”Sophia the 3rd” när han kommer till attack. Det man ska använda sig av för att försvara planeten är en supertank som styrs av en pojke vid namn Kane Gardner. Men ni kan omedelbart glömma den storyn för jänkarna och Européerna fick ett minst sagt ”omskrivet” manus till vår release.


En pojke som heter Jason har en groda som heter Fred. En dag blir Fred less på att bo i en glasbur och rymmer ut från huset.  Jason springer efter och ser hur grodan Fred lyckas hoppa rakt på en låda fylld med radioaktiva ämnen och växer till en enorm groda. I stundens hetta så ramlar både Fred och den giftiga lådan ner i ett hål i backen. Jason stäcker sig för att rädda sin gigantiska, muterade groda men ramlar själv i hålet. När Jason landar på hålets botten befinner han sig bredvid ett gigantiskt fordon.  Men det är inte vilket fordon som helst, den här tanken är byggd för att utplåna radioaktiva varelser som bor under jorden och styrs av Plutonium Boss. Fordonets namn är ”Sophia the 3rd”.  Wow, jag tar lite LSD till kaffet när jag skriver om storyn till jänkarna!













Du styr alltså specialtanken och ska rensa upp underjorden från diverse muterad skit. Tanken du styr kan hoppa och skjuta rakt fram och uppåt. Du kan även kliva ut ur tanken och enbart styra runt lilla Jason om du trycker på select. Blaster Master kan beskrivas som ett sidoskrollat ”hoppa och skjuta allt som rör sig" i en stor öppen äventyrsvärld, påminner mycket om Metroid. Du har separata energimätare för tanken och för Jason.



Jag har ingen aning vart jag ska gå någonstans? Till slut hittar jag en vattenpöl som ligger så långt åt höger du bara kan gå. På botten av pölen finns en stege som leder upp till en grotta. För att ta sig till grottan måste du kliva ut tanken och spela med Jason. Jag försöker kliva in i grottan men det går inte nå vidare. Efter en stund märker jag att man ska trycka neråt för att kliva in i grottan, varför inte trycka uppåt som känns mer så mycket mer logiskt?



När man styr Jason inne i grottorna ser det ut som ett helt annat spel. Nu får man se spelet uppifrån och Jason ser ut att ha den största vattenskallen som fått delta i ett tv-spel. Här kan man inte hoppa utan det är puffran man får lita på. Skotten man skjuter har inte längre räckvidd än en utlösning! Du måste i princip gå in i fienderna innan du når dem. Du kan även kasta granater men dom har nog ännu sämre räckvidd än de vanliga skotten, men de är starkare. Det går att hitta uppgraderingar till puffran som tur är. Hittar du bara en uppgradering så kan du skjuta över hela bilden. Men sen märker jag något som är riktigt kasst. Direkt du blir av träffad av en fiende så nedgraderas ditt vapen också. Har du inte spelat banorna tidigare är det nästan omöjligt att inte bli träffad lite nu och då.



Grottan är liten och jag befinner mig snart vid första bossen. Jag vet inte riktigt vad det ska likna för nåt, en hjärna eller ett hallon kanske? Man behöver ingen vidare taktik utan se till att vara nära hjärnan och mata iväg granater bara.




När du klarat bossen får du en uppgradering till tanken, nån pryl som kallas hyper. Det finns totalt 7st uppgraderingar till ditt fordon. Du kan även hitta specialskott, i from av målsökande missiler och blixtrar. Det tog flera timmar innan jag ens fattade hur man använde dessa. Man skulle tydligen trycka neråt och skjutknappen.



Med hyper som egenskap kan jag skjuta sönder ett ansikte som sitter fast i en vägg och ta mig vidare till area 2. Spelet är uppdelat i 8st olika banor men det är ändå en öppen värld man spelar i. De har bara numrerat olika delar av världen vilket är en ganska bra idé. Istället för att sitta och beskriva ”andra bubbelvärlden” och liknande som man gör i Metroid är alla ställen uppdelade i nummer.





Nu börjar det bli en massa olika vägar att välja mellan. Finns flera olika grottor att gå in och utforska med Jason men de flesta innehåller inte mycket av värde. Det kan vara lite vapenuppgraderingar som man tappar lika fort som man fått dem. Jag yrar omkring och lyckas dö något liv här och där men efter ett tag hittar jag rätt grotta. Det är en typ av labyrint som man ganska fort förstår. En sak jag lär mig här är att skita i fienderna.  Oftast går det lättaste att inte försöka skjuta ihjäl dem och bara springa förbi. Andra bossen är nå slags sjömonster som jobbar järnet med sina klor och skjuter ut små skott ur sin taggiga vagina mitt på kroppen. Det är en fördel om du har uppgraderat din pistol så du kan skjuta långa skott. Stå längst ner i bilden och skjut mot mitten av kroppen. Av den här bossen får jag en grej som kan skjuta hål i vissa väggar.



Jag letar runt ett tag på andra banan och hittar en lämplig vägg att skjuta sönder för att ta mig vidare till bana 3.

Här är det ännu mer vägar att välja mellan och fler grottor att utforska men inget av värde att hämta i dom.  Är det något spel som behöver en karta så är det fan Blaster Master, allt ser likadant ut och det finns så många vägar att välja mellan. Jag kommer på att bästa melodin är att skita i grottorna och satsa på att välja den vägen som känns svårast att ta med vagnen. Det fungerar bra och jag hamnar i bossgrottan efter ett tag. Här är det inga konstigheter, bara att vandra på och ta så många vapenuppgraderingar du kan. Tredje bossen är olika lådor som åker omkring över bilden och skjuter skott mot dig. Skjuter du sönder en låda ökar de andra boxarna farten. Här dör jag och måste ta en continue och får börja om från början på tredje banan. Nästa gång jag stöter på bossen har jag lyckas uppgradera mitt vapen rätt bra och jag kan skjuta lådorna på ett bra avstånd. Bossen bjuder på en Hover som ny egenskap till kärran.



Här kommer jag ihåg vad jag ska göra sen sist jag lirade det här spelet. Med hovern kan du flyga en stund med bilen. Det finns en mätare som visar hur mycket hoverkraft du har. Tar den slut måste du döda en viss typ av fiende som släpper ett "H" som fyller upp din flygtank. De flesta fienderna släpper ett "P" som fyller på din power (energi). Hittills i spelet har man tagit sig vidare i banorna i ordning men den här gången ska man backtracka till där spelet startar. Hade jag inte kommit ihåg det här sen sist jag spelade, hade det säkert tagit flera timmar innan jag hittat fjärde banan. Du ska i alla fall flyga upp för en vägg som har en ingång vid toppen.





Det här är som en kloakaktig bana. Som vanligt är det en satans röra att försöka hitta den rätta vägen men att alltid gå mot den svåraste vägen är ett vinnande koncept i det här spelet. Jag hittar den bossgrottan rätt snabbt tack vare att jag söker den svåraste vägen hela tiden. Här får du vandra omkring på smala gångar med kloakvatten runtom. Går du ner i vattnet så dör du ett liv på en gång. Kolla på bilden nedan och förklara för mig hur de tänkte att man skulle komma åt det där P:et? Sunsoft, ni är fan helt utvecklingsstörda på ett bra sätt!



Nästa boss är en stor groda….vänta nu, hoppade jag inte ner i hålet för att rädda min muterade groda? Det verkar som jag ska slåss mot grodan Fred nu. Fredde är en dryg fan! Han hoppar 3 gånger sen öppnar han munnen gör lite olika attacker. Enda gången du kan ta skada på han, är när han har munnen öppen. Mitt kära husdjur ger igen för gamla tider när jag höll han fången i en glasbur. Fred har lekstuga med mig och det blir dags att ta en continue igen. Jag får ta 2 continues innan jag inser att man kan skjuta grodkuken från sidan när han öppnar munnen. Nu har han ingenting att säga till om när jag matar han full med granater. Fred ger mig en nyckel som leder till nästa bana.



Direkt jag hör musiken tycker jag att jag känner igen den. Jag kommer fram till att den påminner en del om Gradius. Håller någon med eller är jag ute och cyklar?

Blaster Master

Gradius

Nu är det dags för en vattenvärld. Fordonet går otroligt segt i vattnet och det går knappt att hoppa. Efter ha sjunkigt till botten är det läge att lämna vagnen och spela solo med Jason ett tag.




Jason är en jävel på simma så det går betydligt fortare att spela i vattnet nu. Än en gång siktar jag på att dra mig dit det är mest fiender och jag hittar bossgrottan efter en stund. Ingen märkvärdig bana alls men sen kommer bossen. Det är ilsken krabba som skjuter ut bubblor. Till en början känns han ganska enkel, speciellt om du har skott som går över hela bilden. Men efter du fått in ett gäng träffar så börjar han spotta bubblor som ett dräggelmongo. Tog han diskmedel istället för tonic till gindrinken eller? Här har jag inte en chans och dör alla mina liv igen. Jag tar en continue och spelar fram till bossen igen för att blir totalt förnedrad och dö mina 3 liv åter igen. Nu var tanken att jag skulle ta en continue igen men eftersom utvecklarna av det här spelet hatar alla som köpte deras spel så har man bara 4st continues per omgång. Vad i helvete! Är det inte nog jävligt att de inte skapade ett lösenordssystem så man blir tvungen att köra igenom spelet på en sittning? Nädu, du får 4 continues och 3 liv på varje continue utan att ha möjlighet att hitta extraliv under spelets gång. Det är i detta skede jag inser varför jag aldrig klarade det här spelet sist jag försökte, det blev helt oväntat Game Over!



Lite smått chockad häller jag upp en kopp kaffe och inser hur viktigt varje litet liv är i Blaster Master, finns inget tomrum att klanta sig. Med smak av avföring och slidsekret i munnen börjar jag bittert om hela äventyret. Någon timme senare är jag hos bossen igen med 3 liv och 3 continues kvar. Jag lyckas inte spela felfritt fram så en continue gick till spillo. Man kan skjuta sönder bubblorna men när han lägger in sin extraväxel så spottar han ut så många bubblar att inget skott jag skjuter når fram till krabban. Jag matar på så mycket på B-knappen att jag blir helt svettig och det känns som armen håller på gå ur led. Jag klarar fan inte av den här vidriga, äckliga skitbossen. Jag dör alla mina continues och kastar kontrollen i backen så hårt att den får en fin liten spricka på sidan. Här stänger jag ilsket av för dagen.

Ny dag, nya tag! Jag spelar åter igen fram till krabbhelvetet och kämpar som en tjur mot en matador. På något magiskt sätt lyckas jag till slut få död på bossen. Jag vet egentligen inte hur jag lyckas, känns som jag fick in en massa lyckträffar och till slut gav han upp. Krabban ger mig egenskapen dive. Nu fungerar min vagn som ubåt också.



Jag hittar ganska fort vart nästa bana ligger. Nu när vattenbanan är bortgjord är det dags att spela en isbana.



Det är ganska svårt att styra tanken med is som underlag. Om ni tycker man glider omkring mycket på isbanorna i Mariospelen så har inte testat Blaster Master’s isvärld. Efter ha glidit runt ett bra tag hittar jag bossgrottan. Här skiter jag som vanligt i alla fiender och traskar på så fort jag kan djupare in i grottan. Efter en stund är det dags för sjätte bossen. Det är ett återbesök av andra bossen. Den gången är han argare och skjuter även spottloskor med sina klor. Jag får inget grepp alls om bossens mönster och spelet tar slut.



Jag gjorde ju åtminstone framsteg den här rundan så jag börjar om illa kvickt. Men den här rundan så klarar jag ju förstås inte ens bubbelkrabban och får Game Over igen. Limma igen mitt urinrör och låt mig dö i blodförgiftning!! Eftersom jag är en tjurig jävla idiot så börjar jag om igen. Ni kan antagligen gissa vad som händer, krabban våldtar mig igen! Nu kastar jag kontrollen så hårt i backen att det blir ett märke i golvet men kontrollen fungerar mirakulöst fortfarande. Jag kastade min xbox-dosa vid ett tillfälle och den blev glapp direkt. Det var bättre förr! Här ger jag upp och går och lägger mig.

Sådär, då var det lördag! Jag hade eventuellt tänkt gå ut och roa mig denna afton. Ni vet, ragga upp en fet tjej och dricka lite gammeldansk men Blaster Master sätter stopp för sånt. Äntligen börjar jag få lite bukt på hur man klarar krabban och jag kan ta mig till nästa bekymmer. Sjätte bossen i Blaster Master är min NES-nemesis genom tiderna. Jag kan inte minnas att jag känt mig så chanslös mot en boss!? Hur fan gör man? Jag klarar bara inte av det. Det är inga problem att klara alla 6 banor utan att dö ett liv men när jag kommer fram till bossen tar det bara stopp. Jag måste vara utvecklingsstörd som inte kan hitta ett mönster på en 25år gammal boss! Det finns något som kallas ”grenade glitch” i Blaster Master. Det går ut på att du kastar en granat på en boss och pausar samtidigt som han tar skada, då fortsätter han ta skada så länge du har pausat spelet. Jag övervägde sjukt många gånger att använda mig av det här fusket med det känns bara så fel.

Till slut upptäcker jag att man kan sträjfa, ni vet som de moderna kidsen gör i spel som Doom och liknande. Om man håller in A-knappen medan man styr gubben så ändrar han aldrig riktning vilket gör att det underlättar kopiöst mycket! Nu kan jag hålla mig i bakgrunden och dra iväg nåt skott då och då samtidigt som jag alltid är vänd åt rätt håll.  Halleluja! Efter ha dött 30-40 liv på det här helvetet kan jag äntligen gå vidare. Jag får förmågan att klättra på väggar.

Jag minns att suspekt område på bana 2 som jag gissar att väggklättringen kommer till nytta. Mycket riktigt är det här man går vidare till nästa bana.



Jag tar en liten ölpaus och börjar gluttra i instruktionsboken och lägger märke till det här:









Först och främst står det att man ska läsa manualen INNAN man börjar spela. Sen är det kartor och förklaringar hur man tar sig till de olika banorna. Det måste vara flera 1000-tals människor som kört fast i Blaster Master utan att veta om att manualen är nyckeln att ta sig vidare. Det fanns även bilder på alla bossar utom första och sista. Det står också vad man får för förmågor av dem. Hela manualen är som en stor spoiler. Men kartan är faktiskt ingen dum idé.

Sjunde banan måste ha den stressigaste musiken ett spel kan. Den här banan var rätt tråkig, mycket roligare bandesign på de tidigare banorna. Den vanliga rutinen tar mig relativt fort till bossen och där får jag ett kärt återseende av Fred.



Den här gången är han betydligt snabbare och det är svårare att läsa hans mönster . Jag dör 2 liv men klarar han på tredje försöket. Enligt ”internet” skulle den här bossen vara mycket svårare än bossarna jag hade så sjukt mycket problem med tidigare.  Det kan jag inte hålla med om, internet kan dra åt helvete.

Nu är Sofia The 3rd fulländad och sista förmågan var att klättra i taket.



Jag tittar i manualen och ser att ingången till åttonde banan ligger i bana tre. Vagnen är sjukt jobbig att styra nu. Det går inte längre att rulla av en plattform, du måste använda dig av ett hopp för att släppa taget. Man glömmer bort det hela tiden och gör ständiga misstag. Det märks att man är på sista banan nu. Musik låter som moderhjärnans bana i Metroid. Den ser ut som en sista bana också.



Banan är rätt svår, många dryga hopp mellan avgrunder fylld med taggar samtidigt som fiender attacker dig. Efter att ha gått vilse några gånger tar jag mig till den rätta grottan. Skönt nog så är grottan liten och det är dags för bossen. Äntligen förstår jag vad som är på framsidan av kartongen till det här spelet.



Oturligt nog kommer jag hit på mitt sista liv på min sista continue. Bossen känns ganska lätt men jag klantar mig och dör. Gråtande börjar jag om på det här spelet IGEN! 90 minuter senare är jag vid bossen igen och fixar han på direkten. Självklart så ploppar det upp en ny boss illa kvickt.



Han dödar mig och jag får ta en continue och börja om på sista banan. När jag kommer fram igen ser jag att man slipper döda första bossen och får möta riddaren direkt. Nu märker jag att man kan stå helt still och bara skjuta rakt fram, riddaren står bara och tar emot. Så den lättaste bossen är alltså sista bossen i Blaster Master.









Lite märkligt är ju att jag sitter tillsammans med grodan i slutscenen? Har jag inte dödat grodan två gånger under spelets gång?

Det här spelet är riktigt bra men det finns saker förstör det. Först och främst så har jag aldrig sett ett spel som lider av så mycket ”slowdowns”. Ni vet när det blir för mycket på bilden och allt går sakta som fan. Är det mer än 2 fiender på bilder så går spelet segt, och 2st fiender på bilden är mest hela tiden. När man spelar vissa bossar tror man nästan att bilden ska frysa helt och hållet.

Det här spelet tog så mycket längre tid än vad jag hade väntat mig! Bara en sån sak som att det inte finns lösenord eller evigt med continues är helt ofattbart!

Att man tappar Jasons vapenuppgraderingar när man tappar skada. Helt hjärndött! Man borde ständigt ha skott som räcker hela vägen till skärmen tar slut.

Alla onödiga grottor! I Metroid blir man belönad med energitankar och missiler om man utforskar lite här och där. I Blaster Master är det bara slöseri med tid. Det finns aldrig någonting som är värt att ha i alla grottor förutom själva bossgrottorna.

Bortsett från ovanstående punkter så är det här ett kul spel med grym musik och bra kontroll. Det ska finnas ett Blaster Master till Mega Drive och Gameboy också. Det gjordes även en remake på originalet  till Wiiware men det är inget jag har spelat.



Random film på spelet.


Speltid: 15 timmar
Status: Varat
Spelvärt: 74 %

Jag har hört rykten om att Samson och Anders från Retroresan, tagit upp min blogg i senaste avsnittet. De har t.o.m. lagt upp en länk hit och det får jag tacka hjärtligt för! Jag ser att de också spelat Blaster Master för några månader sen, ska blir intressant att höra om vi delar samma mening om spelet. Sen är jag sjukt intresserad av vad de har att säga om Alex Kidd som är de senaste spelet de lirade. Speciellt partiet mot slutet av spelet när man ska hoppa på rätt rutor för att ta sig vidare i spelet. Hur som helst, alla som hittat hit via Retroresan, välkommen till min blogg!

Blades of Steel

Här har vi ett spel som jag tror många känner till. Tyckte varenda liten snorunge satt på detta hockeyspel i sin ägo i början på 90-talet. Konami släppte det här som ett arkadspel 1987. Året efter fick Japan och USA uppleva NES-versionen. Vi Européer fick vänta till november 1990 innan spelet släpptes. Helt sjukt hur vi kunde ligga efter flera år innan en PAL-version blev utvecklad på så många spel.



Det här spelet är jag inte obekant med. Eftersom varenda kusätande kompis från barndomen hade ett exemplar av Blades of Steel så blev det en del matcher mot varandra. Men jag kan inte komma ihåg om jag spelat det mot datorn någon gång?







Jag startar igång en turnering på svåraste svårighetsgraden. Är det helt omöjligt får jag väl stoppa in svansen i rövhålet igen och spela om på en lättare svårighetsgrad.

Jag väljer Vancover och får möta Los Angeles i första matchen. Jag greppar fort hur knapparna fungerar, B-knappen passar man på och A-knappen drar man iväg ett skott med. När du inte har pucken väljer du vilken spelare du vill kontrollera med B-knappen. För att tacklas skejtar du bara in i motståndaren, praktiskt! Du kan inte sikta vart du vill skjuta utan det är en pil som går upp och ner framför motståndarlagets målbur, där pilen befinner sig hamnar pucken.  När det gäller att försvara sig i egen zon blir det ganska intressant eftersom du styr målvakten och de vanliga spelarna på samma gång. Känns som det vettigaste man kan göra är att lägga prion på målvaken och hoppas att det inte blir någon retur när man räddar.








Det första jag märker är hur satans ofta det blir slagsmål! Bara du petar i en annan gubbe på isen ska de göra upp som några slags grottmänniskor. I själva fightingsekvensen tål man 5 smällar och kan veva mot både kagge och tryne. Du kan t.o.m. blocka slag uppe och nere. Bra de lagt upp lite energi på fightingen när det sker så ofta i alla fall. Det bästa av allt är att den som blir nerslagen får utvisningen, fantastiskt!



Jag våldtar Los Angeles och vinner med 9-2. Det kändes väldigt lätt, varje skott jag gjorde blev nästan mål.



Nästa match är jag upp mot Montreal. Här börjar det hända grejer! Det är äckligt jämt och jag kvitterar när det är några få sekunder kvar. Tydligen så existerar inte övertid utan det blir straffar på en gång.










Jag lyckas vinna med en ynka liten straff och går vidare.




I tredje matchen möter jag New York som ser ut att vara finalmatch. Två matcher sen final? Jaja, jag lyckas hamna i ett litet underläge men reder ganska snart ut det hela och vinner matchen.











Sjukt kort turnering i det här spelet, tre matcher sen var det över.  Men Blades of Steel är gjort för 2 spelare så det kvittar väl egentligen kanske. Borde ha spelat det här mot någon annan, fick aldrig fram hur kul det här spelet är egentligen. Men om jag drar en jämförelse med Ice Hockey till NES så tycker jag nog sämre om det här. Bara en sån grej som studspuck i Ice Hockey kan ju göra en hel förfest!

Tänkte ta upp några detaljer om spelet innan dödsdomen kommer. Blades of Steel bjuder på en vacker NES-röst vid flera tillfällen. Ett tillfälle är när man passar pucken (vilket man gör hela tiden), då säger spelet något åt mig? Det är nåt som har med pass att göra ”take the pass” eventuellt? Det är jävligt störande att lyssna på efter ett tag och man blir inte klokare när man inte kan förstå vad fan spelet säger hela tiden. Någon som vet vad mumlandet ska likna?

En mer charmig detalj är att du bjuds på underhållning i from av Gradius när det är periodvila! Gradius är en storsäljare ur Konamis bibliotek. Du får under några sekunder möta spelets första boss. Efteråt kommer en ganska underhållande text fram.







Jag har svårt att ge det här spelet ett rättvist betyg eftersom jag spelade solo. Jag tror det kan framkalla en del garv och frustration om man möter varandra. Men jag betygsätter spelet från 1-player mode och det är inte hållbart då.


En film på spelet.



Speltid: 1 timme
Status: Varat
Spelvärt: 39 %

Bionic Commando

Då var det dags för en gammal goding! Det här är ett spel jag hyrde vid flera tillfällen som barn. Det släpptes 1988 i Japan under namnet ”Hitler no Fukkatsu: Top Secret” som på engelska betyder ” The Resurrection of Hitler: Top Secret”. Inte allt för vanligt att Adolf får en roll i ett NES-spel. Bionic Commando kom till Sverige 1990 och är producerat av Capcom. När spelet släpptes i Amerika och Europa så rensade man bort bilder på hakkors och diverse text som hade med nazismen att göra. De lämnade dock kvar en sak åt oss som man starkt förknippar med nazismen, i slutet av det här inlägget får ni se vad.  Vår version blev även lättare än den Japanska. Det kom först som arkadspel men NES-versionen är egentligen ett helt annat spel med några få likheter med spelet i arkadhallarna.




Japan vs Amerikat



Storyn handlar om att någon slags fredsgrupp får nys om att en högt uppsatt person inom det militära tänker fortsätta ett bygge som Hitler påbörjade under 40-talet. Det är nåt slags hemligt vapen som kan orsaka stor förödelse i fel händer. De skickar ut sin bästa man, ”Super Joe” för att stoppa byggnaden av detta vapen. Super Joe lyckas klanta sig och bli tillfångatagen. För att rädda Super Joe skickar de ut nästa hjälte, Ladd Spencer. Det är alltså här du kommer in i bilden, Mr. Spencer lyder dina kommandon via en NES-kontroll.





Vad som är ett kännetecken för just Bionic Commando är att istället för en hoppfunktion så har man en specialarm som kan användas till att klättra och svinga sig över olika former av hinder. Tror inte det finns något sidoskrollande action/äventyr till NES där man inte kan hoppa förutom det här spelet? B-knappen använder du ditt vapen, vilket känns betydligt mer standard.






Första gången man spelar det här känns det så fel att det inte går att hoppa! Man tror det är fel på spelet nästan. Eftersom jag spelade det här rätt mycket som barn så kommer jag fort in i det hela.

Capcom gillade konceptet att spelaren ska få välja vilken bana man vill spela. Precis som i Mega Man och Duck Tales får man välja vilken bana man ska spela.




På kartan får du styra vart du vill att helkoptern ska landa nånstans. Man har inte tillgång till alla banor från start utan man måste hitta vissa föremål under spelets gång för att ta sig länge in på kartan. De lägre siffrorna med vit bakgrund är ”de riktiga banorna” och de med rosa bakgrund är mer som en liten bonusbana. Det finns även lastbilar som åker omkring på kartan. Hamnar du på en sån får du spela en kort bana där man styr Spencer med vinkeln uppifrån, det påminner ganska mycket om Ikari Warriors. Syftet med dessa banor är att samla på sig continues eftersom man bara startar med 2st.




Allt flyter på ganska bra och jag känner mig mer och mer bekväm med den svingande metalarmen. Det kommer lite svåra delar här och där men banorna är inte gigantiska så måste jag börja om är det ingen större fara. Så länge man ser till att det finns gott om continues i ryggsäcken ska det inte vara någon fara.




När man börjar spelet tål man 2 träffar sen dör man ett liv, men om du är noga med att plocka upp patroner (?) som fienden släpper när du skjuter ihjäl dem så ökar livsmätaren eftersom. Det finns även en massa tillbehör man hittar på bonusbanorna och när man klarar de vanliga banorna. Saker som skottsäker väst och helande drycker kan vara till en stor hjälp.




Varje bana har en boss men tråkigt nog så upprepar sig bossarna bra många gånger. Egentligen är nog bara 3-4st olika bossar som dyker upp med jämna mellanrum. Varje bossrum ska man skjuta sönder en gyllene pungkula.




Efter ett par timmar börjar jag tulla på de sista banorna på kartan. Första gången jag blir riktigt rövknullad i det här spelet är på numero 11. Här är det vansinniga hopp du ska göra med din unika arm. Missar du att greppa i taket ramlar du ner i ett hav av eld, blir grillad bra många gånger här.




Jag når till slut den onda militären som tagit över Adrolfs bygge. Lite oväntat så har han också förvarat Adolf Hitler (Master-D i vår version)i någon slags maskin som gör att han börjar leva igen.






Efter Adolf sagt åt mig att jag är körd så får jag möta spelets sista boss, det hemliga vapnet . Med lite tålamod är det inga konstigheter att besegra.







Efter du sprängt vapnet stöter du på en soldat som ger dig en bazooka och säger att du ska spränga Hitler som är på väg att fly i en helikopter genom att skjuta rakt in i kockpitten. Här får du svinga dig rakt ut för ett stup och tajma iväg ett skott när du passerar helikoptern. Du har bara ett skott på dig och missar du så dör du. Jag dör flera gånger men eftersom man får börja precis där när man tar en continue så går det rätt fort ändå.



Det här är antagligen det grövsta jag sett när det gäller våld i ett NES-spel. Adolfs huvud sprängs!



Sen får du en minut på dig att ta dig ut från byggnaden innan hela stället sprängs. Det är boss man fått möta tidigare som drygar sig men med lite tur så kan man klättra förbi han. Jag tar mig ut och inser att Super Joe fortfarande är kvar i byggnaden.  Spencer vänder tillbaka in i byggnaden och lyckligt nog så hinner Super Joe bli räddad i sista sekund.










Jag gillar Bionic Commando! Det är ett riktigt mysigt litet äventyr med trallvänliga toner och samma ljudeffekter som i Mega Man spelen. Spelet handlar oftast om platformsaction med knepig terräng där du måste använda din arm på rätt sätt . Sen att du kan uppgradera din gubbe med olika vapen och annan utrustning och även göra en del backtracking efter du hittat nya föremål, gör att äventyrsgenren också får en plats i spelet. Har ni aldrig kört Bionic Commando tycker jag det är dags att ni myser framför tvn några timmar. Om ni ert NES är trasigt (för alla som läser den här bloggen äger väl ett?) så kan ni ladda hem Bionic Commando Rearmed till Xbox eller PS3 som är en remake av det här spelet.

En liten film på spelet.



Speltid: 3 timmar
Status: Varat
Spelvärt: 86 %


Bigfoot

Här har vi Bigfoot som släpptes 1990 i USA och 1991 i Europa. Spelet släpptes aldrig i Japan. Det är utvecklat av Beam Software Company och släpptes av Acclaim. Beam Software har inte allt för mycket att stoltsera med. Det finns dock ett spel som de bör hyllas för och det är Shadowrun till SNES, grymt spel! Beam blev uppköpta av Krome Studios 2006 och bytte namn till Krome Studios Melbourne. Men skitsamma, nu ska vi prata om spelet jag lirat. Det är ett racing spel med monster trucks. Jag har testat det 2-3 gånger hos en kompis när jag var liten men kan inte minnas för 5 öre om det var kul eller inte.



Jag startar igång 1-player och ser att man ska resa runt till olika ställen i Nordamerika och tävla ihop poäng och pengar.







Tydligen så spelar man alltid mot en annan motståndare som styrs av datorn. Blir lite 2-player känsla av det hela, men man har ingen att skrika könsord åt när det går dåligt. Det börjar med att man ser 2st monster truckar uppifrån, och efter några sekunder är racet igång. Jag vet ärligt inte vilken av bilarna är? Känns som det spelar ingen vad jag tycker på, allt är som ett rörigt kaos.





Efter en stund märker jag att jag är den blåa trucken. Jag tror man gasar när man trycker uppåt på korset. Men egentligen kan du släppa kontrollen helt och hållet eftersom du får en automatisk boost när du hamnar längst ner på bilden, trucken lever verkligen sitt eget liv. Men det går att svänga höger och vänster åtminstone. Det finns föremål som man kan plocka upp efter banan, allt från pengar till sågklingor. Tills slut tar banan slut och jag hamnar på andra plats.

Nu kommer det upp hur mycket pengar och poäng du tjänat in under första banan. Vad spelet går ut är att tävla i alla städer på kartan utan att bli bankrutt och samtidigt tjäna in så mycket poäng som möjligt. Pengar bränner man när man kraschar trucken eller köper nya delar åt bilen.





Efter jag har handlat slut på mina pengar är det dags för nästa bana. Nu är det splitscreen och du får se bigfooten från sidan istället. Här tar det totalt stopp för mig, jag förstår inte hur man styr truckjäveln!? Trycker på alla knappar men allt den bjuder på är små juck framåt då och då. Har jag tankat fordonet med kokosmjölk eller? Självkart förlorar jag eftersom skiten inte går att köra framåt.




Konstigt nog blir det inte game over och jag får fortsätta på nästa bana. Den här ser likadan ut som första. Jag kör på en stund och kraschar in i ett träd, där blir det game over. Tydligen så kostar det $500 när man kör sönder bilen och eftersom jag sitter på 0 dollar så tar spelet slut.

Jag börjar om från början och den här gången lär jag mig att man kan använda nitros på banorna där man ser bilen ovanifrån. Du kan egentligen låta kontrollen vila på backen och ta en nitro när banan börjar ta slut, då vinner man. Men det kan vara bra att plocka upp pengar och skit under banans gång, så lite ansträngning krävs visst ändå.

Det blir likadant för mig den här gången, jag har slut på pengar när jag ska spela tredje banan och sen dör jag. Efter jag fått game over igen går jag ut på nätet och försöker få någon klarhet i hur kontrollerna fungerar. Tydligen så ska man trycka fram och tillbaka på styrkorset för att accelerera i banorna man ser bilen från sidan. När man fått upp tillräckligt med fart ska man växla med A-knappen. B-knappen kan du använda turbo som går att inhandla innan banan startar. Jag får det inte att fungera nå vidare utan matar som en mongoloid på styrkorset istället. Den här gången lyckas jag vinna och jag slipper spela tredje banan med tom börs.



Nu vet ni egentligen hur resten av spelet set ut. Varannan bana ser ut som första banan och resterande banor är splitscreen- banor som jag inte får kontrollen att fungera på. Vissa gånger ska man klättra upp för en backe och vissa gånger ska man dra en traktor. Jag vinner alla banor man ser uppifrån men förlorar alla banor man ser från sidan utom första.





Jag tar mig igenom alla städer men när slutpoängen ska räknas in har jag sämre totalpoäng än min motspelare och förlorar.  Här försöker jag motivera mig att spela en gång till för att försöka vinna men det känns inte värt det. Jag har ju sett alla banor och jag tvivlar att jag kommer lära mig kontrollerna på hälften av banorna.





Jag ger inte mycket för det här spelet, det är inte kul att försöka styra omkring dessa fordon. Kanske hade varit kul om man satt och drack gammeldansk och utmanade en kompis, då slipper man köra mot en datorstyrd mupp som inte behöver kämpa för att förstå kontrollerna. Om någon tänkt spela det här så skruva ner volymen, ljudeffekterna framkallar blod ur öronen!


En film på spelet

Speltid: 1 timme
Status: Misslyckat
Spelvärt: 22 %

The Adventures of Bayou Billy

Det här spelet borde jag spelat under bokstaven A men jag hade det listat som Bayou Billy, så därför får jag leka med nu istället. Ännu ett NES-spel som är känt för att vara svårt! Vad hände med spel som Barbie och My Little Pony? Inte nog med att det är omtalat att vara svårt, ska även vara riktigt dåligt med usel kontroll. Bayou Billy släpptes 1988 i Japan under namnet Mad City. 1989 kom det till staterna och 1991 till Europa under namnet The Adventures of Bayou Billy. Av någon anledning så gjorde man Amerikanska och Europeiska versionerna svårare än Japanska. Oftast brukar det väl vara tvärtom, tror vi fick ett lättare Mega Man om jag inte minns fel? Det är Konami som står för kalaset den här gången. Att Konami vet hur man gör bra spel är det ingen som sätter emot men ibland chockar även de bästa.

Jag hyrde det här någon enstaka gång som liten men jag tror aldrig jag klarade första banan. Det här spelet släpptes när Crocodile Dundee-filmerna var som störst. Det märks helt klart att spelidén bygger från filmen. Kolla bara omslaget nedan, kan fan inte bli mer likt filmerna. Precis som i Battletoads är det ett ganska varierande spel. Huvuddelen är ett Beat ’em up men det finns även racingbanor och skjutbanor där man kan använda sig av zapperpistolen om man vill.




Billy har fått sin flickvän bortrövad av den cigarettrökande gudfadern Gordon. Som vanligt i spel och filmvärlden så löser man problemet med egna knytnävar.




Det första du får välja är Game A, Game B, Practice Mode eller Sound Mode. Väljer du Game A får du spela vissa banor med Nintendos pistol, Zappern. Eftersom jag inte har en TV som zappern fungerar på, så undviker jag Game A och spelar Game B som är samma spel fast du får använda kontrollen på pistolbanorna istället.

Efter man blivit bjuden på ett litet intro får man börja spela mitt i djungeln. Man sparkar med A-knappen och slår med B-knappen. Tycker du på båda samtidigt så gör Billy en hoppspark. Innan jag ens stött på en fiende märker jag hur stel styrningen känns.  Man har 3 liv och 5 continues sen är man krokodilföda och får börja om igen. Du har även en hälsomätare som består av 7 fyrkanter.






Efter jag vandrat en liten stund får jag möta första skurken. Jag känner mig helt chanslös och han får in en minst en smäll på mig varje gång jag skickar iväg en spark. I vanliga beat em ups så brukar man få chansen att skicka iväg en slagserie innan man blir attackerad igen. I Bayou Billy finns inget sånt, här gäller det att spela fegt. Gör en hoppspark och spring och göm dig, har du tur slipper du tappa skada. Redan efter 2 minuter märker jag hur satans illa det här spelet är! Det finns ingen logik alls i hur man ska slåss? Fienderna man möter springer runt helt random och skickar iväg en tjuvsmäll då och då. En fiende tål 8-10 träffar också, i japan tålde de en tredjedel, varför Konami!?




Efter ha kastat min knakande NES-dosa i golvet några gånger allt vad kunde och önskat jag satt och sket i en bidé istället för att spela det här kommer jag till slut fram till ett vattenhål med krokodiler.  Det är andra vattenhålet på banan jag stöter på. Första gången kunde jag skita i krokodilerna och bara gå vidare. Den här gången ska du ner i vattnet och spöa skiten ur en massa krokodiler med dina bara händer för att ta dig vidare på banan. Jag tappar hur mycket skada som helst men som tur är så lossnar det olika föremål allt eftersom jag spöar dessa djur och ibland är det en kycklingklubba(?) som fyller upp energin. Många av typerna man slåss med tappar allt från pinnar till läderpiskor när man pucklar på dem.




Efter ha fått använda några continues klarar jag till slut första banan. Andra banan är en pistolbana, hade önskat att jag hade en zappertelevision, hade varit kul att pröva åtminstone. Du styr runt ett sikte i djungeln och ska skjuta allt som rör sig. Det här är ganska simpelt, du får mer skott och hälsa när du skjuter vissa skurkar. Efter några minuter kommer en helikopter fram och du är i kamp mot spelets första boss. Här gäller det bara att skjuta så mycket som möjligt medan den flyger omkring och skjuter mot dig i bilden. Med lite tur klarar du det här på första försöket.




Nästa bana är man tillbaka i djungeln igen (suck). Det är samma skit som första banan förutom en boss i slutet. Bossen är en stor rackare som kastar upp en i luften så man landar på nacken om man kommer för nära. Jag hittar ingen vidare taktik utan försöker göra hoppsparkar fram och tillbaka. Dör några gånger men till slut klarar jag han med en energiruta kvar. Känns som hela den här bossen handlar om tur.






Efter en liten mellansekvens med gudfader Gordon (som förövrigt alltid skrattar åt en när man klarat en bana) så är det dags att köra Jeep. Den här banan är känd för att vara ett rent helvete. Man gasar fordonet när man trycker uppåt och skjuter kulspruta med b-knappen och kastar iväg en granat med A-knappen. Längst upp på bilden ser du hur långt du ska köra och hur mycket tid du har på dig. Det är bilar, stenar och flygplan som är efter dig hela tiden. Här tål du bara en träff sen dör du ett liv, 3 liv och sen får du starta om från början på banan om du nu har några continue kvar förstås. Mach Rider är omtalat att vara ett dåligt racingspel men det här tar verkligen priset! Fy helvete vad dåligt och svårt det är att köra omkring med jeepen. Jag hade hellre suttit i riktig Jeep, kört in i vägg och dött istället för att spela den här banan. Du ska spränga bilarna du möter med kulsprutan och kasta granater på planen som flyger ovanför dig samtidigt som du måste styra omkring biljäveln, hela banan är en gryta fylld med spetälska och avföring. Här får jag slut på continues för första gången och får börja om från början igen. När jag kommer hit igen försöker jag köra väldigt försiktigt och inte bry mig om att det går på tid. Jag klarar det med några sekunder till godo.








Skönt att den banan äntligen är över! Suprise suprise din äckliga idiot, här kommer en till racingbana som är likadan fast med en annan bakgrund! Skär av min arm och bitch-slappa mig till döds med den! Vad är det för fel på människorna som gjort detta spel!? Helt oväntat så klarar jag den här banan på första försöket. Vet inte om den här banan var lättare eller om jag hade en sjuk tur bara?




Nästa bana är det slagsmål som gäller igen. Du vandrar nu omkring på en gata som heter Bourbon Street, en fet jävla Bourbon är precis vad man behöver för att orka tampas med det här spelet! Här ska du spöa knivkärrningar och solbrända män som svingar järnkulor mot dig. Den här banan är lång som fan men du hittar spelets bästa vapen, piskan! Med piskan kan du snärta ihjäl packen på avstånd, vilket leder till att det blir ofantligt mycket lättare att spela. Efter ett tag tar banan slut helt utan vidare och det blir en mellansekvens igen.










Nästa bana styr du ett sikte igen. Istället för djungeln är du ute och skjuter hel vilt på gatan. Den här banan känns bra mycket drygare än första skjutbanan. Det är en massa motorcyklar som åker omkring på bilden och skjuter mot dig, riktigt dryga. Till slut kommer jag fram till en grind som vaktas en stor och en liten herre. Den lilla kastar knivar mot mig och den stora skjuter med ett automatvapen. Jag dör ett liv men lyckas dräpa dom livet efter med en energiruta kvar. Hann aldrig med att ta en bild på bossen men ni kan nog leva vidare utan att se den.




Nästa bana är du inne på gudfaderns gård och det är beat ém up igen. Det första du möter är 3st idioter med pistoler. Dom här snubbarna är ingen lek, man får knappt en chans att komma nära dem. Efter ha dött och tagit en till continue så lyckas jag sparka loss en pistol från en snubbe, nu kan man fegt besegra dem på avstånd.  Tråkigt nog har man inte evigt med skott till pistolen så det går inte att fortsätta att fegspela. Pistolsnubbarna bjöd även på en skottsäker väst efter de blev dräpta.

Nästa fiende är en kärring med piska som bussar hundar mot dig. Tricket är att sno hennes piska och snärta hon till en ond bråd död. Därefter är du framme vid Gordons mansion och det är dags för sista banan.




Du får möta Gudfadern Gordon på direkten. Han skjuter en massa skott med en puffra men eftersom du har en skottsäker väst sedan banan innan så studsar kulorna från din kropp. Jag har även kvar piskan så den här bossen är rena barnleken, han kan inte ens ta skada på mig.






Efter att feta farbrorn är ett minne blått dyker en röd och en blå robocop fram. Jag har ingen aning vilka de här typerna ska förställa sig vara men jag gissar att det är Gordons söner? Mycket stryk tål dom men eftersom jag har kvar piskan kan jag spela väldigt taktiskt och klara båda bröderna utan att tappa skada.



Äntligen kommer den förlorade flickvännen fram och man får se ett hångel i 8-bitar. Får väl ge lite cred att det är ett hyfsat slut i alla fall. Kunde ha varit så mycket sämre. Men något jag aldrig förstod är vad fan spelet säger när The End kommit fram? Någon med hundhörsel som läser den här bloggen som kan svara på den frågan? Höj volymen och lyssna!











Årets bästa dubbelnamn kanske?



Det stod i manualen att man bara hade 5 continues men det kändes som jag använde fler? Kan hända att man får någon extra efter man nått en viss poäng.

Det är spelet är vidrigt! Kontrollen är fruktansvärd, jag hatar att styra omkring en krokodilkåt pajas. När jag tänker efter så hade Konami rätt dålig kontroll i de flesta NES-spelen de släppte. Contra och shmups:en är väl ett undantag. De banorna jag kan leva med är shooting-banorna, dom är väl okej för att vara givmild i komplimanger. Sen är faktiskt musiken helt reko, helt klart höjdpunkten i spelet. Men hela det här spelet är en röra av skit. Mitt tips till mänskligheten är att aldrig spela detta.

Här är ett smakprov på första banan



Speltid: 3 timmar
Status: Varvat
Spelvärt: 18 %

Battletoads & Double Dragon: The Ultimate Team

Än en gång är det dags att tampas med muskelpaddorna. I det här äventyret får man hjälp av Billy och Jimmy från Double Dragon spelen. Eftersom Tradewest släppt både Battletoads och Double Dragon tyckte väl företaget att det fanns slantar att tjäna om man slog ihop alla slagsmålshjältar i samma spel.  Spelet släpptes 1993 i USA och i vissa delar Europa, dock aldrig i Sverige. Jag glömde nämna att Battletoads släppts till en rad olika konsoler när jag skrev om original-Battletoads. Det är samma visa här, Battletoads & Double Dragon släpptes till diverse olika maskiner. Jag har aldrig spelat det här tidigare men eftersom jag är hyggligt färsk med vanliga Battletoads så borde speltummarna kännas ganska varma i den här typen av spel.



Än en gång är Dark Queen tillbaka i jakt på dominera hela galaxen. En vacker dag uppenbarar sig hennes skepp ur månen, inget dålig gömställe att gömma sitt skepp! Den här gången har hon tagit hjälp av ”Shadow Warriors” som tydligen den onda eliten kallar sig i Double Dragon-spelen. Paddorna känner att de inte räcker till och ber Billy och Jimmy om hjälp för att stoppa den mörka drottningen.





Hela upplägget är som i Battletoads. Man börjar med 4 liv och har 3 continues sen är det game over. Hoppas att det inte är lika svårt, vet inte om jag pallar 20 timmar till med paddslagsmål just nu.  Du får möjligheten att välja mellan olika 5 karaktärer.



Jag testade lite snabbt alla olika gubbar. Paddorna kändes likadana, även Jimmy och Billy kändes som samma gubbe. Däremot var det lite skillnad på paddorna och människorna, jag föredrog att spela med Billy eller Jimmy.



Första banan ska du spöa folk på taket av ett rymdskepp. Det är som ett standard Beat ém up, slå ihjäl allt som tittar fram för att fortsätta fram på banan. Jag hittar min absoluta favoritattack i spelet. Hoppsparken med någon av bröderna är oslagbar! Två dutt i riktningen du vill springa åt sen tycker du på slagknappen så bjuder Billy på en hoppspark. Första bossen är en mysig överraskning. Om ni har spelat första Double Dragon kommer ni garanterat känna igen han. Tror det är första ”stora” gubben man möter i det spelet. Han är ett återkommande muskelpaket i DD-serien. Abobo är hans namn och hans éntre är lika stilig som i Double Dragon, med enbart sina knytnävar gör han ett hål i en vägg och kliver ut. Det finns även ett flashspel tillägnat Abobo, jag har inte spelat det men det ser kul ut!










Andra banan är du inne och slåss i skeppet. Det är en jävla massa typer som vill spöa dig men det går ganska bra att hålla dem på avstånd med hoppsparkarna.





Efter att ha spöat skiten ur 20-30st spänniga fienden ser jag något jag känner igen. Ni kanske minns tredje banan i Battletoads, ni vet den man ska undvika stenväggar med en vävande skoter? Nu är det dags igen! Tråkigt nog är det här som en barnlek från första paddspelet, det känns tråkigt lätt. Något som är nytt är att man kan sparkas medan man rider skotern. Efter en stund börjar det komma in fienden som vill sparka av mig från skotern och de lyckas hela tiden också! Jag får aldrig ett grepp om hur jag ska försvara mig riktigt. Efter ha dött onödigt många gånger kommer jag på att man kan göra en specialattack om man duttar två gånger framåt och sen slagknappen, precis som hoppsparken.









Ett 10-tal fienden senare är det dags för en boss igen. Den här gången får jag möta råttan som är femte bossen i första Battletoads. Han är lika lätt som i första spelet.





Djupare in i skeppet får jag stöta på ännu en klassiker från DD-serien, kärringtrollen med piskorna. Det är ganska vanligt att man spöar tjejer i Beat ém up spel men jag tror aldrig jag sett en tjej bli såhär misshandlad i ett NES-spel. Jag reagerade verkligen första gången jag såg paddan ta tag tjejens hår och börjar daska hon i marken. Billy och Jimmy var inte heller några tjejtjusare direkt.







Förutom att bara spöa folk så är det en massa fällor du ska akta dig för på den här banan. Ofta rör sig marken samtidigt som du ska ta den förbi elektroniska barriärer. Några delar av banan ska du svinga runt dig i lianer och undvika olika sattyg. Den här banan är jävligt lång och jag hade en del problem med innan jag lärde mig den. Bossen är en galen ramboliknande typ med ett maskingevär. Hans mönster är rätt simpelt så med lite tålamod bör man inte dö mer än ett liv mot honom.








Den här banan sticker ut i det här spelet. Från att mestadels varit ett relativt standard Beat ém up så blir det en space shooter helt utan vidare. Man flyger omkring i Battletoads egna lilla skepp och får tampas med saker som Dark Queens skepp släpper ut mot dig. Det är allt från stenar till tefat, blir ett jäkla pepprande på b-knappen. Min taktik är att stå i mitten av bilden och försvara mig mot det som kommer, om jag försöker köra omkring med skeppet samtidigt som jag ska skjuta saker går det åt helvete. Banan påminner om ett mer avancerat Astroids.



Efter några minuters pepprande får du slut möta Dark Queens stora skepp. Här börjar jag får kramp i armen av allt äggade, jag brukar vara en kämpe på track&field men tydligen har åldern satt sina spår. Nu ska du spränga bort varenda liten kanon på kärrningens farkost och det är rätt många. Jag dör flera gånger och känner hur det värker i armen.  Jag beslutar mig för att ta en natts sömn innan jag forsätter, lite pinsamt om man skulle råka ut för en NES-armbåge. Dagen efter känner jag mig mer än redo! Det första jag märker när jag spelar banan igen är att man kan hålla in skjutknappen för att bomba iväg missiler, bra gjort! Här har man matat sig svettig medan det fanns en så billig lösning som missiler istället. Jag klarar skeppet ganska omgående och det förvandlas till en stor missil som man kliver på.







Här vandrar man alltså omkring på en gigantisk missil och spöar skiten ur saker och ting. Nu är vi tillbaka på beat ém up genren igen. Det här är min hatbana. Man ska klättra upp för stegar samtidigt som det sprutar ut eld man ska undvika och jag är helt värdelös på de. Vet inte hur många liv jag kastat på bort just den saken. Det är en rätt lång bana och man får möta en miniboss 3 gånger.







Efter ett gäng försök kommer jag till slutet av missilen och där väntar banans boss.  Det är muskelknutte i järndräkt med en strutshals. Han skjuter laserstrålar ut munnen som man bör akta sig för. Lättast är att mata på med hoppsparkar innan han hinner skjuta. Jag ber om Burträsk för den dåliga bilden.



Jag tycks känna igen den här banan, tror Double Dragon serien har en liknande miljö på någon bana. En riktigt löjlig bana faktiskt. Spöa 6-7 gubbar sen är det dags för boss igen. Den här bossen ser ut som Shredder från Turtles. Det är 2 lampor i taket du kan hänga i när han gör sina attacker. Ibland kryper han ihop till en taggboll och studsar omkring på marken och då gäller det att vara snabb att ta tag i en lampa. Den här jäveln är rätt dryg faktiskt. Tål stryk som satan och det är lätt han får in en tjuvsmäll på en. Jag dör alltid minst 3 liv varje gång jag mött han.






Sådär, då är jag framme vid drottningens hushåll. Den här banan är lika simpel som banan före, spöa 6-7 st gubbar sen tittar Dark Queen fram.





Hon åker omkring i en eldring efter backen och ploppar upp emellanåt och skjuter ett skott mot dig. Det gäller att ge hon en smäll just efter hon har skjutit. Den här bossen är äckligt oförlåtande! För varje träff man får in blir hon snabbare och snabbare. Till slut fladdrar eldringen runt så fort man tappar kontrollen helt och hållet. Jag förlorade alla mina continues på den här förbannade skitkärringen 5-6 gånger och var tvungen att börja om från början. Det går inte att undvika att dö liv mot den här bossen. Tar du en continue på sista banan har du för lite liv för att lyckas så din enda chans är att komma till sista banan utan att ha använt en enda continue och samtidigt lyckats samla på dig tillräckligt många extraliv för att överleva sista striden.




Till slut kommer jag fram med tillräckligt många extragubbar för att lyckas.






Det här var mer likt ett vanligt Beat ém up än första Battletoads. Sen var det bara 7 banor och de 2 sista kan knappt räknas. Battletoads & Double Dragon är ett väldigt snyggt spel, kan vara snäppet snyggare än föregångaren t.o.m. Det här var ett småkul spel men jag föredrar vanliga Battletoads. Jag älskar banan som sticker ut mest i hela spelet, Astroids-klonen. Önskar att det hade gjort ett helt spel i den formen. Kan tänka mig att det här ett perfekt spel om man är 2st. Originalet var i princip ospelbart i 2-player läge men jag tror det här är som gjutet att spela 2st samtidigt. Jag ska köpa mig en kompis på blocket och testa en vacker dag i framtiden.


Här är en film som visar hur de första banorna ser ut.


Speltid: 8 timmar
Status: Varvat
Spelvärt: 81 %


Nu är jag less på paddorna och det ska bli skönt att gå vidare i samlingen. Återkommer snart förhoppningsvis…

Battletoads

Med över 3 års uppehåll sen jag senast la upp ett spel på den här bloggen gör jag en välbehövlig comeback med Battletoads. Brittiska Rare blev antagligen avundsjuk på Turtles alla framgångar under tidiga 90-talet och skapade Battletoads. Spelet släpptes 1991 i Japan och USA. Vi européer fick vänta till början av 1993 innan paddorna gjorde entré. Rare är kända för spel som Donkey Kong Country (SNES) och Golden Eye (N64). Deras storhetstid vad nog just Nintendo 64 eran. Jag har alltid gillat hur Rare kopierat andras idéer och gjort ett bra jobb av det hela. Spel som Donkey Kong Country och Banjo-Kazooie har mycket likheter med diverse andra spel, men så länge det blir ett bra spel så bryr jag mig inte det minsta om det snott speliden rakt av.

Vad vet jag om Battletoads då? Jag har spelat det vid några tillfällen som ung men har aldrig fått chansen att ”spela det på riktigt”. Spelet går väl under kategorin Beat ém up/Platform/Racing. En ganska lustig mix men fortsätt läs så kommer ni förstå. Tror aldrig jag tog mig förbi tredje banan när tiden begav sig.  Har dock hört på senare år att det klassas som ett av de absolut svåraste spelen som existerar. Verkar inte som det kommer bli en mjukstart på bloggen direkt…  Det blev motgångar redan när jag skulle starta spelet eftersom jag inte fick igång det. För att göra en lång historia kort så äger jag nu 3 Battletoads-kassetter och hela det här projektet blev försenat 2 veckor innan jag fick igång spelet.  Nu har jag en fungerande kassett (Ntsc) som jag spelar på min NES-klon (Nex).  Jag är i alla fall sjukt hungrig på en riktig utmaning (som dagens spel sällan bjuder på) som skapar en frustration som gör mig sömnlös på nätterna, visa vad ni går för era paddhelveten!




Innan jag går vidare och berättar hur det har gått för mig tänkte jag förklara vilken inställning jag gick in med inför det här spelet. Tänk dig att året är 1993 och det är din födelsedag. Du fyller 12 år och din mamma har köpt ett stycke Battletoads åt dig i födelsedagspresent. Utan vetskap om att spelet du just fått i present, kommer klassas som ett av de svåraste spelen genom tiderna i framtiden. Allt du har är höga förväntningar, en handkontroll med 4st knappar och en tjock jävla tv. Det jag vill komma fram till är att jag har tagit helt avstånd från hjälpmedel.  Kör jag fast så kämpar jag vidare, ta hjälp internet existerar inte helt enkelt. Det här spelet ska kämpas som man gjorde på den gamla goda tiden. Jag gick så old school med det här spelet att jag satt och läste gamla recensioner om Battletoads från Nintendo Magasinet, medan jag satt på porslinssätet och sket innan jag började spela.






Nu till själva spelet. Battletoads handlar om 3st muskelpaddor vid namn Rash, Zitz and Pimple . Pimple och någon slags rymdprinsessa är ute och glider i en farkost när de plötsligt blir bortrövade av ”Dark Queen” som tar med paddan och prinsessan till sina hemtrakter. Nu är det upp till Rash och Zitz att rädda sina vänner igen. Mer story än så behövs inte, nu kör vi!









Level 1 – Ragnarok´s Canyon



Antar att det är Rash man styr om man kör solo. Det går att spela 2 spelare samtidigt men som jag har förstått är det mer eller mindre ospelbart då. Det sägs att Battletoads ska vara så satans svårt, skitsnack! Man har ju för fan en energimätare bestående av 6st små fyrkanter som man ser uppe i vänstra hörnet. I contra tålde man en träff sen var man död, så det här måste ju vara lättare, eller? Till höger om energiboxarna har du några hjärtan som visar hur många liv man har. Man börjar med 4 liv (3 hjärtan och livet spelet startar med) och har 3 continues. Efter dina 3 continues är slut och det är bara att börja om från start, älskade NES! Jag blev alltid förvirrad i början och ville tro att de hjärtan man hade var energin och fyrkanterna var liv. Du får även poäng för allt skit du gör och erhåller ett extraliv varje gång du når en jämn hundratusing.




Första banan påminner lite om Double Dragon 2. Det är handlar mest om att spöa allt som rör sen, men det finns vissa delar av banan där du måste hoppa över dödliga avgrunder också. Det är här jag blir så glad att jag spelar på ett NES! A-knappen hoppar du på och B-knappen delar du ut knogmackor med, simpelt och så underbart! Hade det här var kryssbox 240 hade varje förbannade knapp på kontrollen gjort något onödigt. Ge mig få attacker och låt mig bli skicklig på spelet istället för att hålla reda på 15 olika slagvarianter. Om man ”duttar” 2 gånger åt vänster eller höger börjar pannan jogga och du kan göra tacklingar med B-knappen. Det är sjukt tillfredställande att spöa saker i det här spelet. Sista smällen man lägger in på fienden innan de kolar är underbar! Den lilla knytnäven man vevar omkring med blir 10 gånger större och bjuder på en jävla smäll så det flyger fiender kors och tvärs över bilden. Om du tacklar nån till döds växer det fram gigantiska horn på paddan som knockar iväg den stackars slagpåsen. Kontrollen är bra, jag känner jag har bra kontroll över muskelpaddan.








Första banan är kort och väldigt lätt. Spöa alla fiender som dyker upp för att fortsätta framåt i banan, standard i beat ém up-spel. Första bossen som man möter i slutet av banan tyckte jag var så häftigt när jag var liten. Första gången jag var med om att man fick se ett spel ur bossens ögon. Här ska man kasta tillbaka 3 stenar som han försöker skjuta på dig. Väldigt lätt.






Level 2 – Wookie Hole



Andra banan är helt annorlunda i jämförelse med första banan. Här hänger du i ett rep och ska ner i en avgrund och spöa allt som kommer fram. Det är mestadels fåglar och köttätande växter som hindrar dig från att sakta glida neråt. Istället för att dela ut en knytnäve som attack, så gör man någon slags spark med båda benen. Om du glider längs sidoväggarna förvandlas paddan till ”wrecking ball” och kan plöja rakt genom bilden. Alla som kommer i närheten av järnkulan dör på direkten. Den här banan bjuder inte heller på så mycket motstånd. Största motståndet var min NES:et jag spelade på. Tydligen så gillar inte Battletoads mitt Nintendo och valde att hänga sig var 4:e-5:e gång jag spelade den här banan ungefär.

I am Error









Level 3 – Turbo Tunnel



Nu börjar vi snacka! Det är på den här banan som Battletoads visar att det inte handlar om en promenad i parken. För de flesta som spelat Battletoads någon gång i sina dagar är det förmodligen Turbo Tunnel som flimrar till i minnet när spelet blir nämnt. Första delen av banan är i samma stil som Ragnarok´s Canyon, spöa lite råttor och hoppa över några avgrunder. Du stöter även på ett av spelet intressantaste fiender här. Det är små rymdskepp från den gamla klassikern Space Invaders som försöker norpa åt sig dina energibehållare uppe i vänstra hörnet, riktigt charmigt faktiskt!






Men det är sista halvan av Turbo Tunnel som gjorde julafton på tidiga 90-talet till en afton full av skrikande frustration och trasiga NES-kontroller. Här förvandlas spelet till ett racingspel som sätter din reaktionsförmåga till test. Det skulle inte förvåna mig om 80 % av alla som ägde Battletoads när det var aktuellt, inte kommit längre än den här banan. Jag kan inte komma ihåg en endaste sate från barndomen som klarade racingdelen när jag var liten!? Det handlar om att du ska styra runt en svävande skoter och undvika stenväggar som ploppar fram.



Här blir det mer intensivt för varje sekund du spelar. Det blir sällan aktuellt att peta bort den där snorkråkan som kittlar och dinglar i höger näsborre utan att trycka på paus. Här tar jag mig igenom 2st checkpoints ganska lätt sen kör jag bokstavligt talat in i väggen. Fan vad jag dör hela tiden! Mina liv försvinner fortare än kvickt och det tar inte många sekunder innan continue-rutan dyker upp. Jobbigt nog måste man börja om från början på banan, hade varit bekvämt att få starta vid skotern igen. Men det är ingen större pina och snart sitter jag och åker slalom mellan stenväggarna igen. Jag nöter på och känner hur det blir små framsteg för varje liv.







Innan jag tagit mig till sista checkpointen på banan har jag säkert dött ett 20-tal liv. Min continues har tagit slut och jag blev tvungen att börja om från början. Jag känner ändå ingen frustration, det är riktigt kul att spela! Det är 4st checkpoint under hela racingdelen. Man sitter hela tiden och hoppas det ska ta slut snart men det är ett önsketänkande. Så jag tar mig till den fjärde checkpointen och den redan stressiga musiken börjar öka i tempot och hastigheten på hela banan ökar, vad i helvete är det frågan om? Här börjar man se vilka stryprunkade sadister som ligger bakom spelet. Stenväggarna dyker fram i en rasande fart och jag hinner fan inte uppfatta vad jag ens håller på mig. Du måste zick-zacka upp och ner i ett sinnesjukt tempo för att undvika paddmos. Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag dör på den här delen men gissningsvis väldigt många. Småilsken efter
alla omstarter lyckas jag på något mirakulöst sätt klara sista skoterdelen och banan är avklarad!

Level 4 – Artic Caverns




Nu ska den dumma paddan tramsa omkring i en grotta täckt av is. Här blir spelet ett sidoskrollande plattformsspel. Till skillnad från första banan där man kunde styra gubben i alla riktningar, så är det bara vänster och höger som gäller här. Allt här inne är is så man halkar omkring som det vore ett kräkbetäckt dansgolv. Måste ändå säga att det är fullt hanterbart, vissa spel är isbanor ett rent helvete när det gäller att kontrollera sin figur, så är inte fallet här.







Jag känner mig rutinerad och smyger mig sakta fram på banan för att inte klanta till mig. Det går rätt bra och det känns som jag tagit mig rätt långt fram men till slut börjar snögubbar och taggbollar våldta mig på ett förnedrande sätt. Det tar slut på liv och Dark Queen dyker upp på bilden och säger att jag är helt oduglig, satans latexkärring! Vid den här omstarten märker jag att man får ett extraliv om man ”bollar” med fåglarna på andra banan innan de dalar ner i avgrunden. Ett bra sätt att få några extra gubbar i ryggsäcken.




Turbo Tunneln börjar kännas mänsklig också, helt ofattbart med tanke på att det såg omöjligt ut en timme tidigare. Jag nöter mig sakta fram på isbanan och fixar den hyfsat lätt. Så länge man inte börjar stressa är den ganska acceptabel.


Level 5 – Surf City




Nu är det dags att rida frustrationsvågen på en surfbräda! Kom igen, kan det bli mer likt Turtles? Första partiet ska du undvika stockar som ligger och flyter. Måste erkänna att det tog några liv innan jag fått grepp om styrningen på surbrädan. Efter trästockarna är det vattenströmmar du ska akta dig för, ett ganska lätt mönster när man väl har lärt sig de.






När du är klar med vattenströmmarna får du kliva på fastlandet och spelet går över till beat ém up igen.  Du spöar några fiender och får tag i en pinne du kan veva omkring med. Efter en stund kommer nästa boss, en fet jävla råtta. Han hoppar omkring och tacklas eller stampar dig platt. Taktiken är att få han vid kanten av bilden och mata hejdlöst med käppen mot honom.





Efter 16 träffar (tror jag) viker råttan in sin styva svans och säger adjö. I vanliga spel brukar man klara banan efter en boss men det här är långt från ett vanligt spel. Då var det dags att surfa vidare och den här gången är det minor du ska undvika. Det här ett parti i spelet jag hatar! Minorna kommer helt random så du kan aldrig memorera ett vinnande mönster. Sen att jag är dålig på att styra surfbrädan gör inte saken lättare. Här börjar det påminna lite om att köra skotern igen för det går fortare och fortare. Som tur är så kan man norpa åt sig ett extraliv i det här partiet, dör du så kan du ta om extralivet vilket ger en ”gratisförsök” att klara banan. Efter många döda paddor får jag till slut gå vidare till nästa level.






Level 6 – Karnath´s Lair




Här är banan där jag får smaka på en riktig Toadrage för första gången! Spelet är som på fjärde banan igen, plattformsaction och du kan även ducka med paddan. Det finns inga fiender på den här banan, det som tar dör på dig är taggar som är utspritt överallt. Det handlar om att du ska rida på gigantiska ormar (jag vet vad du tänker, skärp dig! det är ett NES-spel!) från marken till taket. Ormarna flyger runt i olika mönster och i olika hastigheter. Ditt mål är att glida omkring och byta orm till du hittar ett hål vid taket av banan som tar dig vidare till nästa ormparti.





Jag dog så kopiöst mycket på den här banan att jag ville hoppa från balkongen och hoppas jag skulle dö så jag slapp spela mer. Tänk er att sakta bli våldtagen av Ron Perlman med en kaktus som strap-on. Förnedring, smärta, sorg och överflöd av frustration beskriver känslorna som kokade inom mig när jag tampades med denna bana. Vid ett tillfälle kastar jag dosan i backen och ställer mig upp med armarna rakt ut och skriker åt tvn:

-DET HÄR SPELET ÄR FAN VÄRRE ÄN AIDS!!

Med tanke på att det är 3 continues som gäller så kan man milt sagt säga att det blev omstart några gånger. Lyckligt nog hittade jag en warp på level 3 som tog mig till femte banan, slapp åtminstone köra om isbanan hela tiden. Efter timvis nötande klarar jag till slut denna sadistiska bana! Jag tror jag hade en dålig dag när jag lirade den här banan, känns som den blev svårare än vad den borde ha blivit.


Level 7 – Volkmire´s Inferno



Här kan gå paddan i alla olika riktningar igen som det brukar se ut i beat ém up spelen. Banan påminner väldigt mycket om tredje banan fast med en annan bakgrund. Det är samma sorts fiender med de är mycket snabbare den här gången.  Hoppkunskaperna bör även vara rätt slipade på vissa delar av banan.





Efter några minuters spel tappar paddan hakan och den steniga bakgrunden blir till eldflammor istället. Några steg länge fram står ett litet flygplan och väntar på dig. Skulle gissa att 95 % av alla som ägde det här spelet på 90-talet aldrig fick se hur level 8 såg ut. Här gäller det verkligen att memorera hur banan artar sig. Det är 5 olika partier du ska ta dig igenom med flygplanet. Mestadels handlar det om att köra igenom små öppningar i en elektrisk vägg under stress. Du ska även akta dig för eldbollar och missiler i 2 delar av banan, i de partierna kommer skotten random så det går inte att lägga ett mönster på minnet.  Sista delen på den här banan går så sjukt fort att möjligheten att lyckas känns obefintlig. Efter flera timmars nötande har jag lärt mig hur hela banan ser ut och lyckas till slut. Det börjar bli riktigt tidskrävande eftersom man får lov att köra om hela spelet så ofta. Jag tyckte ändå att jag klarade den oväntat snabbt, blev aldrig samma frustration som ormhålet.








Level 8 – Intruder Excluder

Nu ska man klättra uppåt i en jobbig plattformsmiljö. Det här är första banan som inriktar sig mest på svåra hopp. Jag tänkte direkt jag kom till den här banan att det skulle vara min kopp av sprit. Precisionshopp med små marginaler brukar vara något jag uppskattar men jag dog fan överallt på den här förbannade klätterbanan. Måste ha gått åt 10-12 continues under alla försök här, oftast pga slavigt spel också. Det här är en rätt tråkig bana och antagligen därför man spelar den så stressigt och slarvigt.

 

 

Jag tar mig i alla fall längst upp där en boss står och väntar på mig. Det ser ut som någon slags Star Wars figur med ett gäddgap. Han har ett riktigt simpelt mönster men är ändå ett helvete, fattar inte hur Rare har lyckas? Han hoppar upp i luften och när han landar skjuter han iväg 3 skott som man kan ducka eller hoppa över. Tricket är att ge han en smäll efter varje salva han dragit iväg och ju fler träffar du får in, ju snabbare blir han. Till slut skuttar han omkring som en koffeinfylld DAMP-unge som just upptäckt vad masturbation är för något. Jag har nämnt tidigare att man har 6 energirutor att jobba med. Den här bossen tar ingen hänsyn till om du har fullt i hälsa eller inte, blir du träffad är du över. Efter perverst mycket total tid på den här banan klarar jag den till slut. Tar det här spelet slut någon gång?

 

 

Level 9 – Terra Tubes

 

Äntligen, en rosa kloak fylld med skit! Innan du ens hinner reagera kommer en laserstråle flygande BOOM! Du spelar Battletoads nu, tappar man koncentrationen i en sekund kan det vara över. Det här spelet kan vara så jävla oförlåtande att man vill ringa till sin mamma och gråta ut för man känner sig mobbad. Det är nå slags bomber i en permobil som skjuter laserstrålar mot dig.

 

 

Efter du sprungit runt och slagit sönder permobomberna är det dags att åka lite propellerstav. Zick zacka mellan några taggar, man lär sig efter några liv.

 

 

Nästa parti på banan är sjukt störande innan man vet vilken väg som gäller. Det är ett hjul som rullar efter dig och stannar du minsta lilla stund blir du en platt och död padda. Ofta jagar det där hjulet ner dig i ett hål som leder till ond bråd död om du inte vet i förväg vilken vägg du ska stryka dig mot. Här förlorar du garanterat några liv innan du förstått vilken väg som gäller.

 

 

Efter du lyckas springa ifrån hjulet kommer det som alla hatar i plattformsspel, vatten! Här får du simmar runt med fiskar, taggar och spermier. Inget skämt, kolla bilden nedan.

 

 

De små gula fiskarna i är det värsta fiende man kan möta tror jag. Ni kan inte ens gissa hur många gånger de har slagit till mig så jag åkt in i en tagg och dött. Man flyger tvärs över bilden bara de petar på en, sen som avföring på moset är det taggar överallt.

 

 

När du äntligen kämpat igenom alla taggpassager fullt med herkulesfiskar så kommer den önskade toalettringen igen, fast nu under vattenytan. Är det Adolf Hitler som gjort det här spelet eller? Självklart så dör du hela tiden och får slut på liv flera gånger om. GAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!

 

 

Efter evigheters spelande klarar jag till slut till nästa checkpoint. Här måste någon mänsklig själ på Rare, varit inne på natten och smygprogrammerat fram ett 1UP just där man startar vid checkpointen. Ovanligt nog fick man evigt med chanser att spela sista biten på banan vilket var jävligt skönt! Du stöter på de elakaste badankorna som ett spel har skådat.

 

 

Vet aldrig om jag lagt ner så många timmar på en bana i hela mitt liv? Om vi räknar alla gånger jag var tvungen att köra om hela spelet för att ta mig hit igen i samma mängd timmar, så vinner nog den här leveln det priset. Efter alla omstarter hittade jag till slut en till warp på ormbanan som gjorde att jag slapp level 7,alltid nåt!

 

Stage 10 – Rat Race

 

Här har vi en intressant bana! Det gäller att skynda sig till 3 olika bomber innan en råtta hinner dit och spränger dig i bitar. Det här kan vara en vansinnigt stressig bana. Man ska ramla neråt mellan en massa plattformar och jävelskap, samtidigt som råttan är efter dig. Första 2 bomberna är rätt enkla men tredje och sista var ingen lek! Cp-stressig musik och en mongoloid råtta som jagar en, jag blev verkligen stressad på riktigt här. Tricket är att tackla till råttfan när han försöker springa om dig. Innan jag kom på det kändes det riktigt hopplöst. Tror inte det gick mer än 10 i alla fall continues innan jag hann först till sista bomben. Har du riktigt otur kan spelet fastna just när du vunnit över råttan och då är det reset som gäller. Som tur var hände det bara mig en gång

 

 

Men det räckte inte att vinna racet, en boss skulle också förstås besegras. Jag minns hur bitter jag var när jag klarade racet på sista livet sen dyker en bossjävel upp och dödar mig direkt. När jag kom på hur jag skulle handskas med den här tjuren blev det rätt lätt. Funkade bra att bara stå i ett hörn och ge han en smäll när han kom nära.

 

 

Stage 11 – Clinger-Winger

 

Det här är en riktigt märklig bana. Man ska åka på en övertrimmad Segway samtidigt som en teleportboll jagar en. Här gäller det att trycka åt de håll vägen leder. Den ändrar riktningar hela tiden så man måste vara snabb på att byta håll. Är du inte snabb nog kommer bollen bakom dig ikapp och du är död. Det finns ingen checkpoint på den här banan men den är ganska kort egentligen. Det tog kanske 12-15 liv innan man fick kläm styrningen. I slutet av banan får du möta bollen som jagat dig. Med välplacerade tacklingar är det inga konstigheter. Den är banan var oväntat lätt tyckte jag. Visst blev det omstart några gånger men det kändes lindrigt för att vara Battletoads.

 

 

Stage 12 – The Revoloution

 

Sista banan! Jag är ingen som brukar bry mig om grafik men den här banan får mig att höja på ögonbrynen, oväntat häftiga effekter för att vara ett NES. Det är ett stort torn man kan springa runt, det påminner om en bana i Super Ghouls and Ghosts.

 

 

Det går ut på att man ska klättra uppåt på utsidan på tornet. Du klättrar upp en bit sen kommer du till en ny våning som du ska göra något på innan du kan fortsätta att klättra uppåt. Oftast handlar det om att döda nåt fiende för att sedan få fortsätta.

 

 

Det här tror jag är den sämsta banan i hela spelet! Du tar dig vidare till nästa våning, sen utan att veta vad som ska hända så smäller det bara till och det är nåt helvete som har dödat dig. Sjukt seg, tråkig och bana. Jag gör minimala framsteg sen dör jag och får börja om igen och igen och igen. Det är så långt mellan alla checkpoint och du dör så lätt ett liv på den här banan, dryg kombo minst sagt.

 

 

Till slut hittar jag till toppen av tornet där Dark Queen väntar. Hon bjuder på en löjlig fight och jag klarar hon första gången jag kommer dit.

 

 

Så länge man dör ett liv på en boss får man fortsätta på direkten men dör du på en bana hamnar du vid senaste checkpointen. Jag dog 3 liv på kärrningen sen var det klart. Det kommer upp någon slutscen som jag råkar trycka bort innan den har börjat men jag kollade på tuben vad jag hade missat och det var inte något upphetsande. Otroligt dåligt slut är det faktiskt, man väntar sig något mer efter alla timmar man kämpat.

 

 

Det var längesen jag gick in så här hårt för att klara ett spel, eller besegra är ett bättre ord. Battletoads är inget man klarar, det är något man besegrar! Fysatan vad många gånger jag har dött och fått börja om från början igen. En vanlig människa hade letat upp något fusk så man fick mer continues eller tjuvkikat på nätet hur man ska klara banorna, men jag är inte normal. Jag kände att jag behövde spela det här som man gjorde på det tidiga 90-talet innan internet kom in tog plats.

Du måste memorera var enda liten del av spelet för att ha en chans. Första gången du kommer till ett nytt ställe kommer du garanterat att dö om du inte har snabbare reaktionsförmåga än Chuck Norris. Det handlar om att nöta, lära sig hur banan ser ut och vara snabb som satan med tummen på kontrollen. När man fått gameover oändligt många gånger så börjar man lära sig banorna rätt bra och man blir riktigt vass också. När jag besegrade Battletoads använde jag aldrig ens en continue, man blir så bekant med banorna + att man lyckas skörda ihop rätt många extraliv under spelets gång.

Tänk dig att spela ett spel där du konstant dör och får börja om i 25-30 timmar! 30 timmar kan vara ganska rimligt i många spel, men i ett spel som Battletoads är det som att bli sparkad i pungen med ett par Dr. Martens om och om igen! Tobias Bjarneby på Nintendo magasinet tyckte det var GANSKA svårt!? Det fick 4,5 i utmaning. Om någon där ute vet vad som krävs för att få 5 i utmaning i Nintendo magasinet, hör gärna av er. Det fanns även inga bilder i tidningen på någon bana framför level 3 så jag är tveksam om de tog sig länge än så på redaktionen.

 

 

Nu kanske det låter som jag avskyr det här spelet men så ligger det inte till. Det här är ett av det absolut mest kreativa spel jag sett till NES! Ingen bana är lik den andra. Tråkigt nog så är det få som får se hela spelet men tar du dig till en ny bana blir du verkligen belönad med något helt nytt. Att göra ett så svårt och banbrytande spel tycker jag är ett genidrag! Här får du verkligen kämpa för att se vad som kommer härnäst. Varje ny centimeter av spelet jag klarade fick jag en liten adrenalinkick, ett otroligt tillfredställande spel att ta sig längre fram på. Visst, man dör hela tiden och får börja om men det är ett så pass bra spel att jag kan leva med det. Blev nästan beroende av att spela, ville hela tiden se vad som skulle hända. 5 timmar kändes som 1 timme när jag satt och spelade. Efter jag klarade Battletoads första gången kände jag mig bäst i världen. Jag firade t.o.m. det hela med ett glas dyr och mörk rom, riktigt härlig känsla. Nu har jag något att kontra med om någon försöker stila.

-Jag blev VD för Ericsson igår.
-Jaha, jag klarade Battletoads till NES utan att ta en continue BAAM!

 

Det finns en podradio som heter retroresan. Den handlar om två killar som spelar igenom gamla retrospel som de missade under uppväxten. Jag fick nys om att Battletoads nyligen hade spelas så jag tänkte lägga mig ner och lyssna när dessa herrar får känna på den belönande frustrationen.

 

ScrewAttack nämner spelet i en topp 10-lista på svåraste NES-spelen här.


AVGN har ett avsnitt om Battletoads.

En random film från tuben där någon lirar.

Speltid: 25-30 timmar (tappade räkningen efter ett tag)
Status: Varvat
Spelvärt: 92 %

 

Det här blev som en hel bibel om Battletoads, hoppas ni orkade läsa igenom hela skiten.



Batman Returns

Efter jag varit vilsen i Segadjungeln ett tag är jag äntligen tillbaka till NES-samlingen! Nästa spel heter Batman Returns och är tyvärr inte en fortsättning på Sunsofts underbara Batman-spel som jag skrivit om tidigare. Sunsoft släppte en uppföljare till deras Batman som hette ”Batman: Return of the Joker” som jag tråkigt nog inte äger. Batman Returns är utvecklat av Konami som är ett av de absolut största spelföretagen någonsin. 1993 släppte Konami det här spelet i USA och några länder i Europa, men inte Sverige. Så låt se ifall Batman Returns kan överträffa Sunsoft underbara äventyr med läderlappen!

 

 

Batman Returns är alltså ett spel efter andra Batmanfilmen som har samma namn. Skurkarna den här gången är Penguin och Catwoman.

 

 

Istället för ett Action/Plattform som Sunsofts Batman är, har Konami gjort fladderlappen mer till en fighter. Nu snackar vi om ett sidoskrollat Beat ém up, typ Double Dragon. Jag gillar oftast Beat ém up spel men det är mest på 16-bits konsoler jag har lirat dessa. Det är perfekta spel att lira tillsammans med en polare i bakfyllan!

 

 

Du använder A-knappen för att veva runt med knytnävarna och hoppar med gubben på B-knappen, ganska standard med andra ord. Gör du ett hopp och trycker på slagknappen blir det en hoppspark som är rätt effektiv. Batman kan även göra glidtacklingar om du håller neråt och tycker på hoppknappen. Trycker du in A och B samtidigt gör Batman någon slags piruett och fladdrar till med sin kappa. Attacken är antagligen till för att skydda sig när man är omringad av surgubbar, dock förlorar du en del av din energi när du använder den. Tror jag använde mig utav den attacken en gång medans jag spelade så den kunde de ha skippat helt och hållet. Sen kan du även välja mellan 2 olika prylar om du trycker på select-knappen. Du har en rephake och bataranger. Rephaken kan man använda för att komma åt fiender som flyger i luften eller klättra in genom vissa fönster eller ta sig upp på någon speciell plattform. Det är väldigt sällan man har användning av rephaken. Batarangerna är ett utmärkt kastvapen att använda på dryga bossar. Du har enbart 5st per omgång så det gäller att vara sparsam. Du kan hitta fler under banornas gång men det är rätt sällsynt.

 

 

Det finns sex banor i spelet. Varje bana är uppdelat i 2-3st delbanor. Sista delbanan är alltid bossen.

 

Jag köttar på med den blåa superhjälten och kommer fram till första bossen som spöar skiten ur mig ganska omedelbart.

 

 

Det är härjag märker att man bara har ett liv! Vad i fan är det här? Så lätt borde det inte vara att spöa självaste Batboy. Som tur är har man hur många continues man vill. Man får dock inte börja på Bossbanan utan banan som är före bossen. Förutom continue får man även ett password när man dör. Tror aldrig jag varit med om ett gammalt Beat ém up med lösenord?

 

Jag tar continue och får spöa några tjog med cirkusartister innan jag kommer fram till första bossen igen. Tricket är tydligen vältajmade glidtacklingar för att få hjärtat att stanna på fetisen.

 

Efter jag spelat andra banan en stund märker jag att det går att få extraliv. Det finns något som kallas ”box” i högra hörnet på bilden. Man kan fylla upp den lådan med energi som man sen får tulla av när din energimätare tar slut. För att fylla upp lådan måste du hitta hjärtan som helar upp en viss skada du tappat. Har du fullt på din energimätare och tar ett hjärta hamnar det i lådan istället. Du får även refill på energin när du får jämna tiotusental på dina poäng, 10 000, 20 000, 30 000 osv.

 

Andra banan är ganska lätt och jag får möta Catwoman i slutet.

 

 

Tredje banan börjar det bli lite mer utmaning. Jag får möta knivkastande kärringar som är smådryga. Alla fiender i det här spelet är från en cirkus tydligen. Feta clowner, gubbar på styltor, eldspottande idioter och olika akrobater. Ofta upprepar sig samma fiender fast i olika färger. De tål mer stryk och blir mer aggressiva i sina attacker längre in i spelet.

 

Tredje bossen bossen består utan 2 gubbar. Först får jag möta snubbe med svärd.

 

 

Efter jag klarat han dyker en upphottad version av första bossen upp. Efter några försök lyckas jag till slut få kol på dom.

 

Nästa bana är det dags att köra Batmobile! Bilen gasar av sig själv medans du får styra runt den. Här gäller det att skjuta att som rör sig och undvika olika hinder på vägen. Rätt skoj bana och jag vart positivt överraskad över det banbrytande stilen spelet tog helt tvärt.

 

 

Efter jag kört klart bilen är jag utanför ett cirkuståg. Den här banan är riktigt dryg, lång och kryllar av idioter som gör allt för att jag ska lida. 

 

 

Några försök senare tar jag mig fram till slutfarbrorn på banan. Det är en lönnfet gubbjävel med en speldosa(?) på magen som skjuter skott. Han flyger runt hela bilden och tål en satans massa stryk. Den här bossen armbågspenetrerar mig i roevhålet dryga 2 timmar innan jag får nog. I vrede skriker jag ut saker som antagligen portat mig från alla kvartersfester resten av mitt liv om någon granne hör vad jag skriker. Jag ger till slut upp och tar lösenordet för att fortsätta en annan dag.

 

 

Efter några timmars sömn ger jag läderlappen en ny chans. Den här gången lyckas jag efter 3-4 försök. Det är i dessa stunder då allt nötande känns värt. Man får helt enkelt en NES-orgasm!

 

Nästa bana känns rätt lätt efter den vidriga bossen jag just mött. Jag kommer ganska fort till nästa slutgubbe som är självaste elakingen, pingvinen. Han sitter i en slags anktraktor som han gasar fram och tillbaka och skjuter eldbollar. Jag fixar den jäveln på andra försöket.

 

 

 

Efter du slagit sönder pingvinens fordon smiter han iväg och du hamnar på en bonusbana. Du kör en båt och ska samla så mycket mynt och hjärtan du kan.

 

 

6-2 är en isbana som gör det drygt att kontrollera Batman. Tydligen har han inga dubbar under sina stövlar.

 

 

Det är en lång bana med mycket fiender. Ofta är det 3st samtidigt som attackerar dig. Tricket för att överleva är att hålla sig längst ner och köra glidtacklingar på de flesta av alla cirkusmongon.

 

Jag når bossen och det är pingvinen som vill hämnas för det senaste mötet vi hade. Den här gången springer han omkring med ett paraply och en kulspruta. Kommer du nära han använder han sitt paraply som ett skydd mot dina slag. Står du en bit ifrån han skjuter han för fullt med sitt vapen. Han kan även flyga omkring och släppa bomber mot dig.

 

 

Han tål vansinnigt mycket och det är inte så ofta man får in en smäll på honom. Jag dör åtskilliga gånger men han känns ändå lättare än gubben med speldosan på kaggen. Taktiken är att ge han en glidtackling när han landar efter sin raketfärd. Det tar ganska lång tid men efter en utdragen duell viker han sig till slut.

 

 

 

 

 

Man kan tydligen få ett bättre slut om man inte tar continue en enda gång men det låter jag någon annan göra.

 

Batman Returns är inget märkvärdigt spel, ett ganska trist Beat ém up egentligen. En sak jag saknar är 2-player mode, det borde vara obligatoriskt i såna här spel.

 

Styrningen är stel och gubben vill inte hoppa ibland när man så snällt ber han via ett knapptryck. Sen tycker jag Batmans attacker är ganska trista. Man borde t.ex kunna greppa fienderna och göra en nacksving eller en ryggknäckare i alla fall.

 

Konami har gjort ett simpelt Beat ém up som inte ens kommer i närheten av Sunsofts Batman om man ska mäta det i spelglädje.

Film på spelet:

http://www.youtube.com/watch?v=seQGoF4jqDU

 

Speltid: 5 timmar

Status: Varvat

Spelvärt: 66 %        

 

*OFFTOPIC* Jag känner mig bara tvungen att rekommendera 2st dokumentärfilmer om ett gäng speciella människor som ägnat stora delar av sina liv åt att sätta världsrekord på arkadspel från sent 70 och tidigt 80-tal.

Chasing Ghosts Beyond The Arcade

King Of Kong

 

Om ni känner till hur man laddar hem via torrenter kan slita hem filmerna här och här.

 

/RetroMask

 

 

 


Super Hydlide igen…

Nu kommer fortsättningen på ett spel jag lagt ut många timmar på senaste tiden.

 

Jag insåg efter jag la ut första delen av Super Hydlide att jag missade helt att berätta vad spelet egentligen går ut på. Det är antagligen helt ointressant men jag ska berätta lite kortfattat vad storyn går ut på i alla fall.

 

Jag har själv lite dålig koll vad storyn gäller i detta spel än fast jag spelet det en massa timmar nu. I instruktionsboken står det att en ondska har spridit sig över Fairyland. Ditt mål som hjälte är att hitta källan som sprider ondska och förgöra den. Fan, inte ens en storbystad dam att rädda? Det står inte så mycket mer än så i manualen, kort och simpelt helt enkelt.

 

Sen står det även vad som krävs för att man ska lyckas rädda Fairyland: ”He must gather valuable information from the townspeople”. Jag kan inte låta bli att garva högt för mig själv när jag läser det där! Byborna i det här spelet är det mest idiotiska jag varit med om i ett spel. Antingen så säger de ingenting eller så är det något helt ologiskt trams. Möjligen har 2st av 150st gett mig lite användbar info. Jag får ut mer information om det här spelet om jag pratar med min egen kuk när jag sitter och skiter

 

Som jag skrev sist så hittade jag vägen till draken till slut. Det var en hemlig gång rakt igenom väggen precis som det var när man skulle in i lagerlokalen. Grejen är att det blir så drygt att kolla varje vägg när man springer runt i ett mörker hela tiden, man får så dålig koll på vilka väggar man kollat upp redan.

 

Draken var inga större svårigheter, matade järnet på varje skalle sen var det fort över. Visst påminner han en del om första bossen i Zelda?

 

 

Efter jag dödat draken får jag ”Dragon Fang” som kungen i Water Palace ville ha. Jag återvänder till kungen och ger han det han vill ha och får tillgång till hans skattkistor som har i ett rum bredvid. Det är säkert ett 20-tal kistor där som innehåller allt från rustningar till penslar. En del prylar har jag ingen aning om vad det kan vara bra för? Två av kistorna innehåller stenar som väger så mycket att gubben står still på fläcken efter han packat på sig dom. Jag skippar prylarna som verkar vara onödiga och plockar på mig de som inte väger för mycket. Med ryggsäcken full av prylar som ”Scroll of Jeems” och ”Sega Pack” och annat skit som jag inte vet vad det är för något har jag ingen större aning vad jag ska göra för att komma vidare i spelet?

 

Jag traskar omkring och försöker använda mina nya prylar desperat på olika ställen men det händer verkligen ingenting. Som tur är har jag internet och kan kolla upp vad som ska göras. Jag hade nog gett upp för längesen med det här spelet om jag inte haft till gång till en lösning på nätet. Den stora frågan är nog om det kanske hade varit lika bra att jag inte haft internet så jag kunde ge upp med det här jävla spelet nångång…

 

Lösningen berättar att man ska leta upp en vattenpöl som ligger i närheten av första byn och använda Scroll of Jeems. Är jag för osmart för det här spelet eller? Allt man ska göra känns helt ologiskt att lista ut när man inte får en enda ledtråd någonstans. Kunde det inte vara ett litet buskage runt punkten man skulle stå på eller nåt annat som utmärker att det finns nåt hemligt i närheten?

 

 

När man använder Scroll of Jeems framför vattendraget ploppar ett palats fram under vattenytan.

 

 

När jag kliver in i palatset får jag ett möte av framtiden, stället kryllar utav robotar och annat blinkade skit. Fienderna är rätt svåra och jag helar upp gubben efter nästan varje fight. Rymdmonsterna är åtminstone givmilda på EXP och pengar efter jag slagit sönder dom.

 

Efter jag sprungit runt ett tag hittar jag en knapp som stänger av en massa laserstrålar som blockerat en massa områden. Rymdslottet är som en labyrint på flera olika våningar. Jag åker upp och ner i olika hissar jobbar hårt för att inte bli sönderskjuten av alla robotar. Många gånger får jag slut på helande mediciner och magier så jag får använda magin som tar mig tillbaks till valfri by för att fylla upp gubblurken igen. Efter 4-5 försök i framtidsdjungeln hittar jag en dator som säger att det sitter en massa typer i ett rymdskepp som behöver min hjälp. Datorn säger även att jag behöver en kompass och en rymddräkt som finns gömd inne i palatset jag befinner mig i och att rymdskeppet ligger gömt i en spricka i marken. För en gångs skull känns det som jag fick hyfsat vettig information om vad som ska göras.

 

Jag virrar omkring i en timme och hittar kompassen och rymddräkten. Rymddräkten väger bly och jag teleporterar mig till första byn med min magi eftersom gubben inte kan röra sig pga diverse viktproblem. När jag tar på mig rymddräkten kan jag inte använda min rustning eller hjälm + att den totala vikten blir för mycket så jag säljer alla skyddsprylar. Efter jag sålt allt onödigt i ryggsäcken köper jag mat och helande mediciner och ger mig ut på jakt efter rymdskeppet.

 

Datorn sa att skeppet skulle ligga gömt i en spricka? Som tur är vill jag minnas att det var en stor spricka i jorden en bit söderut från första byn. Jag joggar smidigt dit i min fläskiga rymdtrikå. Kul att jag för en gångs skull lyckades komma vidare i spelet utan hjälp från nätet. Duktig RetroMask du förtjänar en Absinthspetsad folköl på studs!

 

 

När jag trillat ner i hålet hamnar jag mitt i rymden. Det spelar ingen roll vilket håll jag går åt, varje ”ruta” ser likadan ut, påminner faktiskt en del om en labyrintsekvens från första Zelda-spelet. Jag förstår ganska fort att det är läge att ta användning av kompassen som jag hittade tidigare som snällt visar åt vilket håll skeppet ligger. Efter jag gått enligt kompassens rikting en längre tid hittar jag till slut skeppet.

 

 

Skeppets insida har liknande utseende till rymdborgen där jag hittade min ”Space Suit” fast andra fiender. Jag hittar en dator som säger att det är för sent att rädda typerna som satt fast i skeppet för ondskan redan tagit över deras kroppar eller nåt sånt. Datorn säger även att jag ska gå tillbaks till den mörka grottan under lagerlokalen, ni minns där jag samlade i 5 timmar för att komma vidare i spelet som jag skrev i första delen av Super Hydlide. Kul att jag äntligen ska få se vad som gömmer sig där efter all satans dötid jag slog sönder på det stället! Det blir ett besök dit direkt efter jag utforskat klart rymdskeppet.

 

Jag hittar ett horn gömt på sidan av en vägg, den här gången plingade det faktiskt till när jag gick där så man fick en uppfattning om att något var gömt där, BRAVO! Annars hittar 2st kistor, en pilbåge och en skyddshjälm. Pilbågen verkar vara helt värdelös så den kastar jag bort direkt men hjälmen sparar jag för att se om den duger efter jag tagit av mig rymddräkten. Vikten på den totala utrustningen är väldigt maxad vid det här tillfället. Då har jag ändå gjort slut på alla matlådor och mediciner som även tar upp en del vikt. Det sista jag hittar är en teleport till rymdslottet som låg gömd under vattenytan. Jag ser ingen mening med att gå tillbaka dit så jag använder min magi och trollar bort mig till första byn POFF!

 

Eftersom vikten är ett jätteproblem så vill jag veta om man har någon användning av rymddräkten eller kompassen nå mer, annars vill jag kasta skiten och köpa vanlig utrustning istället. Jag tjyvkollar på nätet så jag inte gör bort mig totalt och måste börja om från början i spelet för att jag hivar iväg mina rymdprylar. Lyckligt nog är rymdtjafset ett passerat kapitel och jag kan kasta prylarna åt helvete.

 

Det har kommit en del nya prylar i vapenshoppen men ska jag använda de bästa grejerna går det inte jämt med vikten. Jag får skippa skölden och köra med en halvtaskig rustning om jag vill ha ett bra svärd, får helt enkelt prioritera. Senaste levlarna jag gått upp har inte utökat vikten jag kan bära särskilt nämnvärt konstigt nog.

 

Tillbaka till grottan där min livslust försvann i några timmar hittar jag en pryl som kallas ”Time Door Talisman”. Jahaja, då var vi där igen då? Vad händer nu då? Jag prövar ”use” på talismanen och det står att han sätter fast den på kroppen sen händer det inget mer. Nu är jag ganska less på det här spelet så det går inte många minuter innan jag tar en titt på lösningen på nätet. Om jag hade funderat ett tag hade jag nog listat ut det utan hjälp den här gången. Det finns en teleport norr om första byn som jag har trixat med tidigare i spelet men den gav inte så mycket, trollade mig 3-4 ”rutor österut så jag sket i den då. Har man en tidstalisman fast på bringan blir det såklart en annan femma när man kliver in i den.

 

 

Den här gången hamnar jag i någon slags fantasivärld som innehåller en teleport tillbaks till verkliga världen och ett trasigt hus(?) som påpekar att det fattas en sten när jag ställer vid ingången. Jag prövar att använda alla skumma prylar jag äger men ingenting händer. De enda viktiga prylarna verkar dock bara vara Time Door Talisman, Cloud Stone och Horn eftersom jag inte kan sälja dessa saker (självklart testar jag ju att sälja allt jag kommer över). Talismanen och molnstenen har jag redan använt så jag vill tro att hornet ska göra susen men det händer ingenting. Det här spelet ger mig verkligen analklåda!

 

 

Tydligen skulle man gå ut på den här lilla ön i fantasilanden och blåsa i hornet.

 

 

Jag var och vandrade på ön men fattade förstås aldrig att man skulle använda hornet där. Varför kan det inte plinga till eller nåt när man är i närheten av något hemligt som gömmer sig? Känns helt utvecklingsstört om man ska behöva använda varje pryl på varenda ny ruta man går omkring på.

 

När jag blåste i hornet hamnade jag i en gömd by. Zelda II har en väl gömd by i en skog men jag är rätt säker på att du får en del tips av folk i byarna om den staden i alla fall.

 

Som vanligt är byborna väldigt hjälpsamma och alla jag pratar med säger ”!?.......”, tack för hjälpen gubbkuk! Jag hittar en affär som har några nya prylar, t.ex Holy Water och Cats Eye. Jag köper dom än fast jag inte vet vad det är för något men de väger lite. En del vapen och rustingar finns även att inhandla men jag har fortfarande ett viktproblem så det är bara att glömma. Jag går igenom byn och hittar inget som säger mig vad jag ska göra härnäst? 

 

Jag besöker sidan som har fått lika många träffar som aftonbladet senaste tiden och läser att jag ska tillbaka till första byn och använda Holy Water vid en vägg. Häpnadsväckande logik i detta spel vill jag lova! Det ser visserligen lite suspekt ut där och jag har varit och pillat vid den där väggen tidigare men inget har ju hänt.

 

 

När jag använder fostervattnet vid väggen öppnas den och jag kliver in i en mörkbelagd grotta. Utan lampolja i bagaget har inte mycket att göra där. Jag återvänder till fantasivärldens shop för dom sålde något som kallades Super Oil. Superoljan tar aldrig slut förrän jag går och lägger mig så jag slipper fylla upp lampan varje minut. Grottan innehåller smala gångar som leder överallt och det nästan helt omöjligt att lokalisera sig när man lyser upp en liten fisring av bilden. Monstrerna i grottan är ingen lek och man får snabbt slut på livskraften av lite stryk. Jag försöker utforska så gott jag kan och teleporterar mig tillbaks till byn när jag börjar närma mig döden. I 2 timmar håller jag på så och jag hittar är 2st kistor, en ligger det en sten i och den andra ligger Flaming Sword. Jag behåller svärdet för det var en lättviktare+ att det gick att skjuta skott med det, dock är ”originalsvärdet” starkare men det kan vara bra att döda monster på avstånd ibland. Vid 3 tillfällen har bilden blinkat till när jag nått en återvändsgränd sen har det inte hänt något mer!? Så vad gjorde den här grottan för nytta då? Jag står fortfarande och stampar tomluft.

 

Min nya startsida på internet bjuder mig på en klockren pungspark med stålhetta på toppen. Som jag förklarade i första delen av det här spelet så finns det onda och goda fiender. Dödar du goda monster så kommer din Morality (MF) att sjunka. Eftersom jag fullständigt skitit i vilka typer jag slaktat så har jag så klart 0 i MF. Nu till det roliga! För att klara grottjäveln så krävs det att man sitter på 100MF annars kan man inte komma vidare i spelet. Halleluja och prisa satan! Jag har aldrig varit eggad i tunga droger men nu funderar jag på att lägga mig naken på balkongen och spä ut mitt blod med litervis av lyxheroin! Så less på bli ständigt rövknullad av det där spelet.

 

Så vad gör man för att ordna upp din MF? Han som skrivit lösningen säger såhär:

”So if you ignored my repeated advice and let your MF drop, you're going to have to kill a LOT of bad guys to improve it.”

 

Jaha, då var det dags att samla upp Fabio igen då. Det har kommit nya monster utanför byn sen jag steg in i teleporten med min talisman så det blir där jag testar jaktlyckan. Jag ändrar hastigheten på spelet till Fast och börjar döda monster för fulla muggar. Ungefär vart sjunde monster jag slår ihjäl får jag 1 MF. Så mellan 600-800st monster senare har jag äntligen lyckas få 100MF. Chockade nog tog det hela inte mer än 2 timmar så jag får väl vara nöjd ändå.

 

När jag läste i lösningen om att man behövde 100MF såg jag även att det man ska hitta var 5st ” Sacred Lights” vilket var de där som blinkade till på bilden vid vissa återvändsgränder i grottan. Jag går tillbaks in i grottan för att hitta de 2 återstående ”blinken”.  Jag vandrar på och söker överallt jag kan tänka mig utan att det blinkar till nå mer. I frustration kollar jag igen på nätet men nu får jag inget svar mer än att jag ska plocka 5st ”Sacred Lights” på olika ställen i grottan. Vad fan är det frågan om nu då? Jag nöter vidare och kollar samma ställen jag redan varit på i brist på att jag inte hittar nåt nytt.

 

Sen av en slump råkar jag trycka på use på ”Cats Eye” när jag egentligen skulle tycka på en helande medicin och hela grottan lyser upp! Tyvärr lyser bara kattögat upp i 10-15sek och man hinner inte utforska allt under den tiden. Jag går till affären och köper på mig en massa kattögon för att se vad jag egentligen har missat. Till slut ser jag en massa rum jag inte varit på men jag hittar inte ingången till dom. Hur mycket jag än försöker hittar jag inte gången som leder upp till de nya rummen.  Cp-skadad som jag är börjar jag knäppa kort på varje ruta jag lyser upp i grottan med min kamera och bygger en karta med de bilderna. Jag studerar kartan så gott det går men det finns verkligen ingen ingång till de nya rummen så det måste ju finnas en hemlig gång helt enkelt. Efter jag pillat på varenda vägg hittar jag till slut en hemlig gång.

 

 

De två sista ”blinken” hittar jag på en gång efter lönngången. Efter jag kollat runt lite mer hittar jag även den här bossen:

 

 

Fladdermusen är otroligt lätt! Det tog inte mer än 5 sekunder så var han ett minne blått. Efter du dödat han får du ”Statue of Varalys”. Nu finns det bara ett tänkbart ställe där den kan tänkas användas. Jag åker till fantasivärlden och stiger in i det halvtrasiga huset som saknade en sten och försöker använda statyn. Som vanligt när det gäller det här spelet händer det ingenting, absolut ingenting! Problemet den här gången handlade om att klockan skulle vara över 20:00 för att det skulle fungera….vafan! Kunde det inte ploppat upp en ruta som sa ”try later” när man försökte innan klockan 20:00!?

 

 Efter du lyckas använda statyn vid rätt tidpunkt hamnar du på ett ställe som ser ut såhär:

 

 

Det är ett stort fort på flera våningar och många dryga fiender. Oftast försökte jag skita i monstrerna och bara gå vidare i själva spelet, var ganska less just då kan man säga. Efter jag vandrat ett tag hittar jag en fe som vill ha hjälp ut därifrån. Jag försöker använda min magi för att teleportera sig ut till en by men det fungerar inte på det här stället tydligen. Jag dör till slut och tar en titt på nätet igen. Man är tvungen att ha en ” Exit Talisman” för att kunna lämna fortet. Den talismanen får man när man pratar med en bybo i fantasibyn som jag fick fram via hornet. Så vissa typer är till din hjälp då, wow! Jag missade så klart den eftersom jag gav upp att prata med folk när ingen sa något vettigt.

 

Jag återvänder till fortet, räddar fen och åker tillbaks till byn och köper mig ett ”Camping Gear” (lösningen nämnde man skulle ha en sån) som gör att du kan sova vart du vill, dvs spara spelet. Jag åker tillbaks till fortet och yrar till jag hittar en ful jävla boss.

 

 

 

Jag dör på en gång eftersom hans skott inte går att undvika och mitt svärd verkar inte ta så mycket skada. Innan nästa försök använder jag mitt kampingkit utanför så spelet blir sparat 5 sekunder från bossen. En skum detalj när man möter en boss är att du inte kan använda magi eller items just då. Vill du byta vapen i fighten är det alltså omöjligt. Den här bossen måste man använda sig utav ett skjutvapen annars är det kört. Det är hans 4 äggliknade kroppsdelar du ska attackera och med ett vanligt svärd kommer du inte i närheten av dom. Som tur var hade jag kvar mitt Flaming Sword så efter 6-7 försök fick jag kål på den jäveln.

 

Äntligen tar spelet slut och jag kan börja leva som en vanlig människa igen!

Efter slutsekvenserna får du chansen att fortsätta med din gubbe men alla fiender är borta och alla människor i byarna säger bara Congratulations! Jag ser det som ett framsteg i talförmågan.

 

 

 

 

 

Jag trodde aldrig jag skulle spela igenom det här spelet, vet inte hur många gånger jag bara satt och skakade på huvudet och funderade på vad jag sysslade med egentligen. Än en gång var det min envishet som gjorde att jag lyckades bita igenom det här trots alla, ja vad ska man säga, motgångar och käftsparkar kanske. Men vi ska inte glömma att jag har fuskat och tjyvtittat på lösningen väldigt många gånger, annars hade jag aldrig fixat det här spelet.

 

Super Hydlide har många brister enligt mig. Här är de punkter jag störde mig mest på.

 

*Styrningen: Gubben ”hackar” sig fram genom hela spelet. Varför kunde inte styrningen vara likadan som i Legend of Zelda när de kör ungefär samma ”stil” på spelet.

 

*Byborna: Vet inte hur många gånger jag har blivit instängd mellan sega bybor och buskar, husväggar eller annat skit som står i vägen. De kan blockera in dig totalt och du står där helt chanslös och kan inte göra ett smack förrän de flyttat sig, vilket kan dra ut på tiden många gånger. Ofta vandar de även in i öppningen på olika hus man ska besöka vilket leder till en dryg väntetid innan de tagit sig ut igen, såååå satans störande!

 

*Goda fiender: Varför ska det finnas monster som gör att du inte kan klara av spelet om du dödat dessa? Dom attackerar ju dig än fast de ska vara så ”goda”. Helt onödig grej att ha med i ett spel enligt mig. 

 

*Engelska översättningen: Översättningen förstör otroligt mycket av Super Hydlide. Hade det varit en nykter människa som skött översättningen kanske jag inte hade behövt fuska mig fram varje gång jag fastnat. Jag är helt säker på att människorna i byarna hade gett mig givande tips som gjort att man kunnat lista ut ett och annat. Bedrövligt att det nästan blir omöjligt att klara spelet för att en idiot har misskött sitt jobb.

 

*Vikten: Skulle ha varit en helt okej grej men i slutet av spelet vill man få chansen att bära de bästa prylarna men det var en omöjlighet eftersom gubben inte kunde bära nå mer sista 6-7 levlarna jag gick upp. Jag fick köra med halvtaskig utrustning för min gubbe aldrig ökade sin viktklass. Sista timmen i spelet fick jag till och med kasta bort alla pengar jag ägde för att gubben skulle kunna röra sig.

 

Trots dessa brister fick jag hela tiden känslan att jag ville gå vidare i spelet. Blev hela tiden sugen på vad som skulle hända efter man tog sig längre fram i spelet, kanske beror på nyfikenhet, vad vet jag?  

 

 Super Hydlide är inte ett bra spel. Det hade varit spelbart om man slapp bristerna jag nämnt men som spelet ser ut idag kan jag inte ge tummen upp. Enligt lösningen så bör man lira som Präst, inte Warrior som jag valde. Mer magier och bättre viktklass (tror jag) gör kanske att det blir lite trevligare att spela men det får någon annan stackare testa, känns som jag gjort mitt nu!

 

Här är en kass film på spelet:

http://www.youtube.com/watch?v=1NoiU4HdmvI

 

 

Speltid: 20-25 timmar (Kan vara upp till 30 tim också, tappade räkningen till slut)

Status: Varvat

Spelvärt: 63 %

 

 

 

Det här blev verkligen ett äckligt långt inlägg om det här spelet. Jag förstår om många inte orkar läsa hela skiten, knappt så jag orkar läsa vad jag skrivit. Nästa spel kommer bli fortsättning på min NES-samling och det verkar vara ett ganska simpelt spel så förhoppningsvis kommer jag lägga ut det rätt snart. Så håll ut alla som spyr åt att jag svek mitt NES för en stund!

 

/RetroMask

 

 

 


Super Hydlide

Sådär då var det dags att spänna tv-spelsmusklerna framför ett Sega Mega Drive. Super Hydlide är en upphottat version av Hydlide 3 som släpptes till MSX 1987. Första delen av Hydlide kom redan 1984 till en maskin som kallas NEC PC -6001 och NEC PC-8801. Några år senare, 1986 kom det även till NES. T&E Soft heter företaget som släppt Hydlide-spelen. På senare år bytte de namn till D Wonderland. Det är för första gången på den här bloggen som jag ska lira ett rollspel. Jag har alltid trivts bra med rollspel så länge de inte blir för invecklade och komplicerade. Får se hur fast jag kommer bli i detta äfventyr.

 

När du startar ett nytt äventyr får du möjligheten att välja mellan 4 olika typer: Warrior, Theif, Priest eller Monk.

 

Warrior: Duktig på fightas men dålig på magier.

 

Theif: Tjuven kan bära mycket prylar och en har bra livsmätare men är en helt värdelös magiker.

 

Priest: Mästermagiker men dålig på slåss med vapen.

 

Monk: Bra på det mesta men han har en liten livsmätare.

 

 

Självklart blir mitt val Warrior som det alltid brukar bli när man får chansen. Munk eller prälle känns inte rätt när man kan välja en stridskåt Fabio istället.

 

 

Det första jag noterar när äventyret kommer igång är hur satans fult spelet är. Jag är inte typen som brukar bitcha om grafiken men det här tar nästan priset. Ser verkligen inte ut som ett spel från en 16-bits konsol, ser snarare ut som ett fult rollspel till NES.

 

 

Man börjar äventyret i något som ska likna en by antar jag. Nästa chock kommer när jag ska styra fram min krigare. Den jäveln hackar sig fram som en idiot på kryckor. Är det ett mongolid som skapat det här spelet på en Commandore 64 eller?  Styrningen är verkligen helt jävla bedrövlig! Den påminner en del om en dålig version av Boulder Dash, gubben hackar sig verkligen fram.  

 

Efter en stund hittar jag en affär som säljer vapen och skyddsutrustning. Jag inhandlar ett billigt startkit som jag har råd med. Sådär, då var det dags att testa utrustningen i den vida världen. När jag lämnar vapenaffären märker jag att gubben inte går att röra längre? Jag funderar ett tag om det blivit ”error” i spelet . Jag kan bara vända mig åt alla väderstreck men Fabio vill verkligen inte ta ett steg framåt. Jag trycker upp statusmenyn och hittar något som kallas handle. Vart jag för fet för ett fuck när jag köpte min fjuttiga kniv och läderbrynja?  Här inser jag att det är läge att läsa manualen.

 

Jag är glad jag ägde en manual till det här spelet, står en del grejer som inte var så dum att känna till.

 

*Gubben pallar inte att bära hur mycket prylar som helst. Allt man äger väger visst mycket, även mediciner, helande prylar och till och med pengarna man använder sig av. Du har två stycken olika viktklasser du måste hålla dig efter. Den första handlar om den totala vikten på alla prylar som Fabio kan bära. Den andra handlar om hur mycket vikt gubben kan bära på själva kroppen, dvs. vapen och skydd. Överskrider du maxvikten som står i status menyn blir gubben seg eller helt stillastående, som det vart i mitt fall.

 

*Det tickar alltid en klocka nere i högra hörnet medans man spelar. Klockan visar helt enkelt vilken tid det är på dygnet. Vad man måste tänka på i samband med tiden är att äta och sova vid rätt tillfällen. Det är helt enkelt som skalmans sov och matklocka från Bamseserien. När klockan visar 13:00 och 19:00 är det dags att fylla upp buken. Man kan köpa mat i olika affärer i byarna. Maten förbrukas av sig själv vid klockslagen jag nämnde så länge du har ”rations of food” på din itemlist. Klockan 23:00 bör man leta upp ett hotell för att knoppa fram till 07:00. Följer du inte dessa klockslag kommer din livsmätare krympa neråt tills man dör. Du kan välja mellan 5 olika lägen hur fort tiden ska gå. Väljer du t ex ”fast” kommer hela spelet att gå fortare vilket kommer försvåra dina dueller mot fienderna.

 

*Det finns goda och onda monster. Om man slaktar dom goda fienderna står det att man inte har möjligheten att bli en ”true hero”? För varje snällt monster du dödar sjunker din MF som står för Morality. Jag har absolut ingen aning vad det innebär egentligen?

 

Jag fick en del kluvna meningar efter jag läst om allt det där. Jag kände att det kanske blir för invecklat att tänka på vikt, tid och vilka monster jag får döda och inte döda. Jag brukar föredra rollspel där man dödar allt för att ”levla” upp gubben till en vansinnig slaktarmaskin utan att behöva tänka på så mycket. Men jag måste ju göra ett försök i alla fall!

 

Jag köper mig en kniv och ger mig ut från byn för att testa jaktlyckan. Det jag förväntade mig var att ”fighterna” skulle vara textbaserade kommandon precis som i Final Fantasy och Phantasy Star men det var mer likt första Zeldaspelet faktiskt. Du måste helt enkelt stå i närheten av ett monster och slå med ditt vapen.

 

Du utforskar även världen precis som i Zelda, når du kanten av en bildsida rullar en ny ruta fram.

För att göra Fabio starkare så måste man döda monster och samla på sig EXP (Experience Points) och levla upp som i princip alla andra rollspel. En lustig sak med att levla upp i Super Hydlide är att du inte går upp en level av dig själv när du når en viss summa EXP utan du måste besöka ett hus och köpa dig en ny level för dina EXP. Det gäller även för magier, vill du lära dig en ny magi måste du besöka en gubbe som lär dig en i utbyte mot visst många EXP. Jag kan inte minnas att jag spelat något spel där man får välja om man vill bränna sina EXP på en magi eller en ny level.

 

 

Det första jag vill göra är att samla upp gubben lite för den känns väldigt vek. Det finns en massa monster direkt utanför byn som jag använder min kniv på. Allt jag dödar får jag pengar och EXP av. Vissa fiender skulle ju vara goda men jag bryr mig inte så noga om jag blir en ”true hero” enligt manualen. Sen ser man ingen skillnad på om ett monster är en good eller bad guy eftersom båda sorterna attackerar mig och ger mig guld och EXP när jag dödar dom. Enda sättet att se någon skillnad är att gå in i statusmenyn och se om dina MF-poäng har sjunkit efter du dödat ett monster. Allt det där kändes fånigt och helt jävla onödigt så jag beslöt mig direkt för att skita i vad jag dräper.     

 

Efter jag fått upp Fabio några levlar är det dags att utforska världen. Eftersom byborna inte varit så hjälpsamma med vart jag ska bege mig driver jag omkring som en hemlös luffare. Jag blir så satans less på att det inte finns någon karta så det hade varit lite lättare att lokalisera sig. Det mesta ser likadant ut och jag virrar bort mig totalt. Efter ett tag blir klockan 23:00 och jag har ingen aning om vart jag hittar närmaste hotell? Nån minut senare är jag död för böget inte fått sin skönhetssömn….

Bittert får jag börja om där jag senaste sparade spelet vilket sker automatiskt när man tar en tupplur på hotellet.  Jag ger byborna en ny chans på ge mig ett tips vilken håll jag ska vandra åt. Till slut hittar jag en idiot som snackar om ett torn norrut. Varför jag missade den här infon första gången jag minglade runt i byn är för att 9 av 10 gånger man snackar med någon så saknas det text i rutan som dyker upp. Här kommer ett exempel:

 

Så för att få fram all text måste man prata med samma person upp till 20 gånger ibland! Verkligen bra jobbat, hur lyckas man släppa ett spel med en sådan bugg? Men 80 % av alla man snackar med säger så här:

 

Jag gissar på att den som översatte spelet från Japanska vart lat och sket helt enkelt i att översätta den mesta texten. Måste säga att den snubben är värd en eloge som verkligen gjort ett sånt fruktansvärt dåligt jobb. Antagligen var han nog full väldigt ofta när han gjorde översättningarna som ser ut så här ibland:

 

Jag tar mig till tornet norröver och får möta lite andra monster. Det blir ganska svårt motstånd och jag dör några gånger. Till slut får jag igång en hiss som erbjuder mig en skjuts till de här våningarna:

 

  Jag åker till 199:an och tar en trappa upp till första bossen: