Blades of Steel
Det här spelet är jag inte obekant med. Eftersom varenda kusätande kompis från barndomen hade ett exemplar av Blades of Steel så blev det en del matcher mot varandra. Men jag kan inte komma ihåg om jag spelat det mot datorn någon gång?
Jag startar igång en turnering på svåraste svårighetsgraden. Är det helt omöjligt får jag väl stoppa in svansen i rövhålet igen och spela om på en lättare svårighetsgrad.
Jag väljer Vancover och får möta Los Angeles i första matchen. Jag greppar fort hur knapparna fungerar, B-knappen passar man på och A-knappen drar man iväg ett skott med. När du inte har pucken väljer du vilken spelare du vill kontrollera med B-knappen. För att tacklas skejtar du bara in i motståndaren, praktiskt! Du kan inte sikta vart du vill skjuta utan det är en pil som går upp och ner framför motståndarlagets målbur, där pilen befinner sig hamnar pucken. När det gäller att försvara sig i egen zon blir det ganska intressant eftersom du styr målvakten och de vanliga spelarna på samma gång. Känns som det vettigaste man kan göra är att lägga prion på målvaken och hoppas att det inte blir någon retur när man räddar.
Det första jag märker är hur satans ofta det blir slagsmål! Bara du petar i en annan gubbe på isen ska de göra upp som några slags grottmänniskor. I själva fightingsekvensen tål man 5 smällar och kan veva mot både kagge och tryne. Du kan t.o.m. blocka slag uppe och nere. Bra de lagt upp lite energi på fightingen när det sker så ofta i alla fall. Det bästa av allt är att den som blir nerslagen får utvisningen, fantastiskt!
Jag våldtar Los Angeles och vinner med 9-2. Det kändes väldigt lätt, varje skott jag gjorde blev nästan mål.
Nästa match är jag upp mot Montreal. Här börjar det hända grejer! Det är äckligt jämt och jag kvitterar när det är några få sekunder kvar. Tydligen så existerar inte övertid utan det blir straffar på en gång.
Jag lyckas vinna med en ynka liten straff och går vidare.
I tredje matchen möter jag New York som ser ut att vara finalmatch. Två matcher sen final? Jaja, jag lyckas hamna i ett litet underläge men reder ganska snart ut det hela och vinner matchen.
Sjukt kort turnering i det här spelet, tre matcher sen var det över. Men Blades of Steel är gjort för 2 spelare så det kvittar väl egentligen kanske. Borde ha spelat det här mot någon annan, fick aldrig fram hur kul det här spelet är egentligen. Men om jag drar en jämförelse med Ice Hockey till NES så tycker jag nog sämre om det här. Bara en sån grej som studspuck i Ice Hockey kan ju göra en hel förfest!
Tänkte ta upp några detaljer om spelet innan dödsdomen kommer. Blades of Steel bjuder på en vacker NES-röst vid flera tillfällen. Ett tillfälle är när man passar pucken (vilket man gör hela tiden), då säger spelet något åt mig? Det är nåt som har med pass att göra ”take the pass” eventuellt? Det är jävligt störande att lyssna på efter ett tag och man blir inte klokare när man inte kan förstå vad fan spelet säger hela tiden. Någon som vet vad mumlandet ska likna?
En mer charmig detalj är att du bjuds på underhållning i from av Gradius när det är periodvila! Gradius är en storsäljare ur Konamis bibliotek. Du får under några sekunder möta spelets första boss. Efteråt kommer en ganska underhållande text fram.
Jag har svårt att ge det här spelet ett rättvist betyg eftersom jag spelade solo. Jag tror det kan framkalla en del garv och frustration om man möter varandra. Men jag betygsätter spelet från 1-player mode och det är inte hållbart då.
Speltid: 1 timme
Status: Varat
Spelvärt: 39 %
Bionic Commando
Japan vs Amerikat
Storyn handlar om att någon slags fredsgrupp får nys om att en högt uppsatt person inom det militära tänker fortsätta ett bygge som Hitler påbörjade under 40-talet. Det är nåt slags hemligt vapen som kan orsaka stor förödelse i fel händer. De skickar ut sin bästa man, ”Super Joe” för att stoppa byggnaden av detta vapen. Super Joe lyckas klanta sig och bli tillfångatagen. För att rädda Super Joe skickar de ut nästa hjälte, Ladd Spencer. Det är alltså här du kommer in i bilden, Mr. Spencer lyder dina kommandon via en NES-kontroll.
Vad som är ett kännetecken för just Bionic Commando är att istället för en hoppfunktion så har man en specialarm som kan användas till att klättra och svinga sig över olika former av hinder. Tror inte det finns något sidoskrollande action/äventyr till NES där man inte kan hoppa förutom det här spelet? B-knappen använder du ditt vapen, vilket känns betydligt mer standard.
Första gången man spelar det här känns det så fel att det inte går att hoppa! Man tror det är fel på spelet nästan. Eftersom jag spelade det här rätt mycket som barn så kommer jag fort in i det hela.
Capcom gillade konceptet att spelaren ska få välja vilken bana man vill spela. Precis som i Mega Man och Duck Tales får man välja vilken bana man ska spela.
På kartan får du styra vart du vill att helkoptern ska landa nånstans. Man har inte tillgång till alla banor från start utan man måste hitta vissa föremål under spelets gång för att ta sig länge in på kartan. De lägre siffrorna med vit bakgrund är ”de riktiga banorna” och de med rosa bakgrund är mer som en liten bonusbana. Det finns även lastbilar som åker omkring på kartan. Hamnar du på en sån får du spela en kort bana där man styr Spencer med vinkeln uppifrån, det påminner ganska mycket om Ikari Warriors. Syftet med dessa banor är att samla på sig continues eftersom man bara startar med 2st.
Allt flyter på ganska bra och jag känner mig mer och mer bekväm med den svingande metalarmen. Det kommer lite svåra delar här och där men banorna är inte gigantiska så måste jag börja om är det ingen större fara. Så länge man ser till att det finns gott om continues i ryggsäcken ska det inte vara någon fara.
När man börjar spelet tål man 2 träffar sen dör man ett liv, men om du är noga med att plocka upp patroner (?) som fienden släpper när du skjuter ihjäl dem så ökar livsmätaren eftersom. Det finns även en massa tillbehör man hittar på bonusbanorna och när man klarar de vanliga banorna. Saker som skottsäker väst och helande drycker kan vara till en stor hjälp.
Varje bana har en boss men tråkigt nog så upprepar sig bossarna bra många gånger. Egentligen är nog bara 3-4st olika bossar som dyker upp med jämna mellanrum. Varje bossrum ska man skjuta sönder en gyllene pungkula.
Efter ett par timmar börjar jag tulla på de sista banorna på kartan. Första gången jag blir riktigt rövknullad i det här spelet är på numero 11. Här är det vansinniga hopp du ska göra med din unika arm. Missar du att greppa i taket ramlar du ner i ett hav av eld, blir grillad bra många gånger här.
Jag når till slut den onda militären som tagit över Adrolfs bygge. Lite oväntat så har han också förvarat Adolf Hitler (Master-D i vår version)i någon slags maskin som gör att han börjar leva igen.
Efter Adolf sagt åt mig att jag är körd så får jag möta spelets sista boss, det hemliga vapnet . Med lite tålamod är det inga konstigheter att besegra.
Efter du sprängt vapnet stöter du på en soldat som ger dig en bazooka och säger att du ska spränga Hitler som är på väg att fly i en helikopter genom att skjuta rakt in i kockpitten. Här får du svinga dig rakt ut för ett stup och tajma iväg ett skott när du passerar helikoptern. Du har bara ett skott på dig och missar du så dör du. Jag dör flera gånger men eftersom man får börja precis där när man tar en continue så går det rätt fort ändå.
Det här är antagligen det grövsta jag sett när det gäller våld i ett NES-spel. Adolfs huvud sprängs!
Sen får du en minut på dig att ta dig ut från byggnaden innan hela stället sprängs. Det är boss man fått möta tidigare som drygar sig men med lite tur så kan man klättra förbi han. Jag tar mig ut och inser att Super Joe fortfarande är kvar i byggnaden. Spencer vänder tillbaka in i byggnaden och lyckligt nog så hinner Super Joe bli räddad i sista sekund.
Jag gillar Bionic Commando! Det är ett riktigt mysigt litet äventyr med trallvänliga toner och samma ljudeffekter som i Mega Man spelen. Spelet handlar oftast om platformsaction med knepig terräng där du måste använda din arm på rätt sätt . Sen att du kan uppgradera din gubbe med olika vapen och annan utrustning och även göra en del backtracking efter du hittat nya föremål, gör att äventyrsgenren också får en plats i spelet. Har ni aldrig kört Bionic Commando tycker jag det är dags att ni myser framför tvn några timmar. Om ni ert NES är trasigt (för alla som läser den här bloggen äger väl ett?) så kan ni ladda hem Bionic Commando Rearmed till Xbox eller PS3 som är en remake av det här spelet.
En liten film på spelet.
Speltid: 3 timmar
Status: Varat
Spelvärt: 86 %
Bigfoot
Jag startar igång 1-player och ser att man ska resa runt till olika ställen i Nordamerika och tävla ihop poäng och pengar.
Tydligen så spelar man alltid mot en annan motståndare som styrs av datorn. Blir lite 2-player känsla av det hela, men man har ingen att skrika könsord åt när det går dåligt. Det börjar med att man ser 2st monster truckar uppifrån, och efter några sekunder är racet igång. Jag vet ärligt inte vilken av bilarna är? Känns som det spelar ingen vad jag tycker på, allt är som ett rörigt kaos.
Efter en stund märker jag att jag är den blåa trucken. Jag tror man gasar när man trycker uppåt på korset. Men egentligen kan du släppa kontrollen helt och hållet eftersom du får en automatisk boost när du hamnar längst ner på bilden, trucken lever verkligen sitt eget liv. Men det går att svänga höger och vänster åtminstone. Det finns föremål som man kan plocka upp efter banan, allt från pengar till sågklingor. Tills slut tar banan slut och jag hamnar på andra plats.
Nu kommer det upp hur mycket pengar och poäng du tjänat in under första banan. Vad spelet går ut är att tävla i alla städer på kartan utan att bli bankrutt och samtidigt tjäna in så mycket poäng som möjligt. Pengar bränner man när man kraschar trucken eller köper nya delar åt bilen.
Efter jag har handlat slut på mina pengar är det dags för nästa bana. Nu är det splitscreen och du får se bigfooten från sidan istället. Här tar det totalt stopp för mig, jag förstår inte hur man styr truckjäveln!? Trycker på alla knappar men allt den bjuder på är små juck framåt då och då. Har jag tankat fordonet med kokosmjölk eller? Självkart förlorar jag eftersom skiten inte går att köra framåt.
Konstigt nog blir det inte game over och jag får fortsätta på nästa bana. Den här ser likadan ut som första. Jag kör på en stund och kraschar in i ett träd, där blir det game over. Tydligen så kostar det $500 när man kör sönder bilen och eftersom jag sitter på 0 dollar så tar spelet slut.
Jag börjar om från början och den här gången lär jag mig att man kan använda nitros på banorna där man ser bilen ovanifrån. Du kan egentligen låta kontrollen vila på backen och ta en nitro när banan börjar ta slut, då vinner man. Men det kan vara bra att plocka upp pengar och skit under banans gång, så lite ansträngning krävs visst ändå.
Det blir likadant för mig den här gången, jag har slut på pengar när jag ska spela tredje banan och sen dör jag. Efter jag fått game over igen går jag ut på nätet och försöker få någon klarhet i hur kontrollerna fungerar. Tydligen så ska man trycka fram och tillbaka på styrkorset för att accelerera i banorna man ser bilen från sidan. När man fått upp tillräckligt med fart ska man växla med A-knappen. B-knappen kan du använda turbo som går att inhandla innan banan startar. Jag får det inte att fungera nå vidare utan matar som en mongoloid på styrkorset istället. Den här gången lyckas jag vinna och jag slipper spela tredje banan med tom börs.
Nu vet ni egentligen hur resten av spelet set ut. Varannan bana ser ut som första banan och resterande banor är splitscreen- banor som jag inte får kontrollen att fungera på. Vissa gånger ska man klättra upp för en backe och vissa gånger ska man dra en traktor. Jag vinner alla banor man ser uppifrån men förlorar alla banor man ser från sidan utom första.
Jag tar mig igenom alla städer men när slutpoängen ska räknas in har jag sämre totalpoäng än min motspelare och förlorar. Här försöker jag motivera mig att spela en gång till för att försöka vinna men det känns inte värt det. Jag har ju sett alla banor och jag tvivlar att jag kommer lära mig kontrollerna på hälften av banorna.
Jag ger inte mycket för det här spelet, det är inte kul att försöka styra omkring dessa fordon. Kanske hade varit kul om man satt och drack gammeldansk och utmanade en kompis, då slipper man köra mot en datorstyrd mupp som inte behöver kämpa för att förstå kontrollerna. Om någon tänkt spela det här så skruva ner volymen, ljudeffekterna framkallar blod ur öronen!
En film på spelet
Speltid: 1 timme
Status: Misslyckat
Spelvärt: 22 %
The Adventures of Bayou Billy
Jag hyrde det här någon enstaka gång som liten men jag tror aldrig jag klarade första banan. Det här spelet släpptes när Crocodile Dundee-filmerna var som störst. Det märks helt klart att spelidén bygger från filmen. Kolla bara omslaget nedan, kan fan inte bli mer likt filmerna. Precis som i Battletoads är det ett ganska varierande spel. Huvuddelen är ett Beat ’em up men det finns även racingbanor och skjutbanor där man kan använda sig av zapperpistolen om man vill.
Billy har fått sin flickvän bortrövad av den cigarettrökande gudfadern Gordon. Som vanligt i spel och filmvärlden så löser man problemet med egna knytnävar.
Det första du får välja är Game A, Game B, Practice Mode eller Sound Mode. Väljer du Game A får du spela vissa banor med Nintendos pistol, Zappern. Eftersom jag inte har en TV som zappern fungerar på, så undviker jag Game A och spelar Game B som är samma spel fast du får använda kontrollen på pistolbanorna istället.
Efter man blivit bjuden på ett litet intro får man börja spela mitt i djungeln. Man sparkar med A-knappen och slår med B-knappen. Tycker du på båda samtidigt så gör Billy en hoppspark. Innan jag ens stött på en fiende märker jag hur stel styrningen känns. Man har 3 liv och 5 continues sen är man krokodilföda och får börja om igen. Du har även en hälsomätare som består av 7 fyrkanter.
Efter jag vandrat en liten stund får jag möta första skurken. Jag känner mig helt chanslös och han får in en minst en smäll på mig varje gång jag skickar iväg en spark. I vanliga beat em ups så brukar man få chansen att skicka iväg en slagserie innan man blir attackerad igen. I Bayou Billy finns inget sånt, här gäller det att spela fegt. Gör en hoppspark och spring och göm dig, har du tur slipper du tappa skada. Redan efter 2 minuter märker jag hur satans illa det här spelet är! Det finns ingen logik alls i hur man ska slåss? Fienderna man möter springer runt helt random och skickar iväg en tjuvsmäll då och då. En fiende tål 8-10 träffar också, i japan tålde de en tredjedel, varför Konami!?
Efter ha kastat min knakande NES-dosa i golvet några gånger allt vad kunde och önskat jag satt och sket i en bidé istället för att spela det här kommer jag till slut fram till ett vattenhål med krokodiler. Det är andra vattenhålet på banan jag stöter på. Första gången kunde jag skita i krokodilerna och bara gå vidare. Den här gången ska du ner i vattnet och spöa skiten ur en massa krokodiler med dina bara händer för att ta dig vidare på banan. Jag tappar hur mycket skada som helst men som tur är så lossnar det olika föremål allt eftersom jag spöar dessa djur och ibland är det en kycklingklubba(?) som fyller upp energin. Många av typerna man slåss med tappar allt från pinnar till läderpiskor när man pucklar på dem.
Efter ha fått använda några continues klarar jag till slut första banan. Andra banan är en pistolbana, hade önskat att jag hade en zappertelevision, hade varit kul att pröva åtminstone. Du styr runt ett sikte i djungeln och ska skjuta allt som rör sig. Det här är ganska simpelt, du får mer skott och hälsa när du skjuter vissa skurkar. Efter några minuter kommer en helikopter fram och du är i kamp mot spelets första boss. Här gäller det bara att skjuta så mycket som möjligt medan den flyger omkring och skjuter mot dig i bilden. Med lite tur klarar du det här på första försöket.
Nästa bana är man tillbaka i djungeln igen (suck). Det är samma skit som första banan förutom en boss i slutet. Bossen är en stor rackare som kastar upp en i luften så man landar på nacken om man kommer för nära. Jag hittar ingen vidare taktik utan försöker göra hoppsparkar fram och tillbaka. Dör några gånger men till slut klarar jag han med en energiruta kvar. Känns som hela den här bossen handlar om tur.
Efter en liten mellansekvens med gudfader Gordon (som förövrigt alltid skrattar åt en när man klarat en bana) så är det dags att köra Jeep. Den här banan är känd för att vara ett rent helvete. Man gasar fordonet när man trycker uppåt och skjuter kulspruta med b-knappen och kastar iväg en granat med A-knappen. Längst upp på bilden ser du hur långt du ska köra och hur mycket tid du har på dig. Det är bilar, stenar och flygplan som är efter dig hela tiden. Här tål du bara en träff sen dör du ett liv, 3 liv och sen får du starta om från början på banan om du nu har några continue kvar förstås. Mach Rider är omtalat att vara ett dåligt racingspel men det här tar verkligen priset! Fy helvete vad dåligt och svårt det är att köra omkring med jeepen. Jag hade hellre suttit i riktig Jeep, kört in i vägg och dött istället för att spela den här banan. Du ska spränga bilarna du möter med kulsprutan och kasta granater på planen som flyger ovanför dig samtidigt som du måste styra omkring biljäveln, hela banan är en gryta fylld med spetälska och avföring. Här får jag slut på continues för första gången och får börja om från början igen. När jag kommer hit igen försöker jag köra väldigt försiktigt och inte bry mig om att det går på tid. Jag klarar det med några sekunder till godo.
Skönt att den banan äntligen är över! Suprise suprise din äckliga idiot, här kommer en till racingbana som är likadan fast med en annan bakgrund! Skär av min arm och bitch-slappa mig till döds med den! Vad är det för fel på människorna som gjort detta spel!? Helt oväntat så klarar jag den här banan på första försöket. Vet inte om den här banan var lättare eller om jag hade en sjuk tur bara?
Nästa bana är det slagsmål som gäller igen. Du vandrar nu omkring på en gata som heter Bourbon Street, en fet jävla Bourbon är precis vad man behöver för att orka tampas med det här spelet! Här ska du spöa knivkärrningar och solbrända män som svingar järnkulor mot dig. Den här banan är lång som fan men du hittar spelets bästa vapen, piskan! Med piskan kan du snärta ihjäl packen på avstånd, vilket leder till att det blir ofantligt mycket lättare att spela. Efter ett tag tar banan slut helt utan vidare och det blir en mellansekvens igen.
Nästa bana styr du ett sikte igen. Istället för djungeln är du ute och skjuter hel vilt på gatan. Den här banan känns bra mycket drygare än första skjutbanan. Det är en massa motorcyklar som åker omkring på bilden och skjuter mot dig, riktigt dryga. Till slut kommer jag fram till en grind som vaktas en stor och en liten herre. Den lilla kastar knivar mot mig och den stora skjuter med ett automatvapen. Jag dör ett liv men lyckas dräpa dom livet efter med en energiruta kvar. Hann aldrig med att ta en bild på bossen men ni kan nog leva vidare utan att se den.
Nästa bana är du inne på gudfaderns gård och det är beat ém up igen. Det första du möter är 3st idioter med pistoler. Dom här snubbarna är ingen lek, man får knappt en chans att komma nära dem. Efter ha dött och tagit en till continue så lyckas jag sparka loss en pistol från en snubbe, nu kan man fegt besegra dem på avstånd. Tråkigt nog har man inte evigt med skott till pistolen så det går inte att fortsätta att fegspela. Pistolsnubbarna bjöd även på en skottsäker väst efter de blev dräpta.
Nästa fiende är en kärring med piska som bussar hundar mot dig. Tricket är att sno hennes piska och snärta hon till en ond bråd död. Därefter är du framme vid Gordons mansion och det är dags för sista banan.
Du får möta Gudfadern Gordon på direkten. Han skjuter en massa skott med en puffra men eftersom du har en skottsäker väst sedan banan innan så studsar kulorna från din kropp. Jag har även kvar piskan så den här bossen är rena barnleken, han kan inte ens ta skada på mig.
Efter att feta farbrorn är ett minne blått dyker en röd och en blå robocop fram. Jag har ingen aning vilka de här typerna ska förställa sig vara men jag gissar att det är Gordons söner? Mycket stryk tål dom men eftersom jag har kvar piskan kan jag spela väldigt taktiskt och klara båda bröderna utan att tappa skada.
Äntligen kommer den förlorade flickvännen fram och man får se ett hångel i 8-bitar. Får väl ge lite cred att det är ett hyfsat slut i alla fall. Kunde ha varit så mycket sämre. Men något jag aldrig förstod är vad fan spelet säger när The End kommit fram? Någon med hundhörsel som läser den här bloggen som kan svara på den frågan? Höj volymen och lyssna!
Årets bästa dubbelnamn kanske?
Det stod i manualen att man bara hade 5 continues men det kändes som jag använde fler? Kan hända att man får någon extra efter man nått en viss poäng.
Det är spelet är vidrigt! Kontrollen är fruktansvärd, jag hatar att styra omkring en krokodilkåt pajas. När jag tänker efter så hade Konami rätt dålig kontroll i de flesta NES-spelen de släppte. Contra och shmups:en är väl ett undantag. De banorna jag kan leva med är shooting-banorna, dom är väl okej för att vara givmild i komplimanger. Sen är faktiskt musiken helt reko, helt klart höjdpunkten i spelet. Men hela det här spelet är en röra av skit. Mitt tips till mänskligheten är att aldrig spela detta.
Här är ett smakprov på första banan
Speltid: 3 timmar
Status: Varvat
Spelvärt: 18 %
Battletoads & Double Dragon: The Ultimate Team
Än en gång är Dark Queen tillbaka i jakt på dominera hela galaxen. En vacker dag uppenbarar sig hennes skepp ur månen, inget dålig gömställe att gömma sitt skepp! Den här gången har hon tagit hjälp av ”Shadow Warriors” som tydligen den onda eliten kallar sig i Double Dragon-spelen. Paddorna känner att de inte räcker till och ber Billy och Jimmy om hjälp för att stoppa den mörka drottningen.
Hela upplägget är som i Battletoads. Man börjar med 4 liv och har 3 continues sen är det game over. Hoppas att det inte är lika svårt, vet inte om jag pallar 20 timmar till med paddslagsmål just nu. Du får möjligheten att välja mellan olika 5 karaktärer.
Jag testade lite snabbt alla olika gubbar. Paddorna kändes likadana, även Jimmy och Billy kändes som samma gubbe. Däremot var det lite skillnad på paddorna och människorna, jag föredrog att spela med Billy eller Jimmy.
Första banan ska du spöa folk på taket av ett rymdskepp. Det är som ett standard Beat ém up, slå ihjäl allt som tittar fram för att fortsätta fram på banan. Jag hittar min absoluta favoritattack i spelet. Hoppsparken med någon av bröderna är oslagbar! Två dutt i riktningen du vill springa åt sen tycker du på slagknappen så bjuder Billy på en hoppspark. Första bossen är en mysig överraskning. Om ni har spelat första Double Dragon kommer ni garanterat känna igen han. Tror det är första ”stora” gubben man möter i det spelet. Han är ett återkommande muskelpaket i DD-serien. Abobo är hans namn och hans éntre är lika stilig som i Double Dragon, med enbart sina knytnävar gör han ett hål i en vägg och kliver ut. Det finns även ett flashspel tillägnat Abobo, jag har inte spelat det men det ser kul ut!
Andra banan är du inne och slåss i skeppet. Det är en jävla massa typer som vill spöa dig men det går ganska bra att hålla dem på avstånd med hoppsparkarna.
Efter att ha spöat skiten ur 20-30st spänniga fienden ser jag något jag känner igen. Ni kanske minns tredje banan i Battletoads, ni vet den man ska undvika stenväggar med en vävande skoter? Nu är det dags igen! Tråkigt nog är det här som en barnlek från första paddspelet, det känns tråkigt lätt. Något som är nytt är att man kan sparkas medan man rider skotern. Efter en stund börjar det komma in fienden som vill sparka av mig från skotern och de lyckas hela tiden också! Jag får aldrig ett grepp om hur jag ska försvara mig riktigt. Efter ha dött onödigt många gånger kommer jag på att man kan göra en specialattack om man duttar två gånger framåt och sen slagknappen, precis som hoppsparken.
Ett 10-tal fienden senare är det dags för en boss igen. Den här gången får jag möta råttan som är femte bossen i första Battletoads. Han är lika lätt som i första spelet.
Djupare in i skeppet får jag stöta på ännu en klassiker från DD-serien, kärringtrollen med piskorna. Det är ganska vanligt att man spöar tjejer i Beat ém up spel men jag tror aldrig jag sett en tjej bli såhär misshandlad i ett NES-spel. Jag reagerade verkligen första gången jag såg paddan ta tag tjejens hår och börjar daska hon i marken. Billy och Jimmy var inte heller några tjejtjusare direkt.
Förutom att bara spöa folk så är det en massa fällor du ska akta dig för på den här banan. Ofta rör sig marken samtidigt som du ska ta den förbi elektroniska barriärer. Några delar av banan ska du svinga runt dig i lianer och undvika olika sattyg. Den här banan är jävligt lång och jag hade en del problem med innan jag lärde mig den. Bossen är en galen ramboliknande typ med ett maskingevär. Hans mönster är rätt simpelt så med lite tålamod bör man inte dö mer än ett liv mot honom.
Den här banan sticker ut i det här spelet. Från att mestadels varit ett relativt standard Beat ém up så blir det en space shooter helt utan vidare. Man flyger omkring i Battletoads egna lilla skepp och får tampas med saker som Dark Queens skepp släpper ut mot dig. Det är allt från stenar till tefat, blir ett jäkla pepprande på b-knappen. Min taktik är att stå i mitten av bilden och försvara mig mot det som kommer, om jag försöker köra omkring med skeppet samtidigt som jag ska skjuta saker går det åt helvete. Banan påminner om ett mer avancerat Astroids.
Efter några minuters pepprande får du slut möta Dark Queens stora skepp. Här börjar jag får kramp i armen av allt äggade, jag brukar vara en kämpe på track&field men tydligen har åldern satt sina spår. Nu ska du spränga bort varenda liten kanon på kärrningens farkost och det är rätt många. Jag dör flera gånger och känner hur det värker i armen. Jag beslutar mig för att ta en natts sömn innan jag forsätter, lite pinsamt om man skulle råka ut för en NES-armbåge. Dagen efter känner jag mig mer än redo! Det första jag märker när jag spelar banan igen är att man kan hålla in skjutknappen för att bomba iväg missiler, bra gjort! Här har man matat sig svettig medan det fanns en så billig lösning som missiler istället. Jag klarar skeppet ganska omgående och det förvandlas till en stor missil som man kliver på.
Här vandrar man alltså omkring på en gigantisk missil och spöar skiten ur saker och ting. Nu är vi tillbaka på beat ém up genren igen. Det här är min hatbana. Man ska klättra upp för stegar samtidigt som det sprutar ut eld man ska undvika och jag är helt värdelös på de. Vet inte hur många liv jag kastat på bort just den saken. Det är en rätt lång bana och man får möta en miniboss 3 gånger.
Efter ett gäng försök kommer jag till slutet av missilen och där väntar banans boss. Det är muskelknutte i järndräkt med en strutshals. Han skjuter laserstrålar ut munnen som man bör akta sig för. Lättast är att mata på med hoppsparkar innan han hinner skjuta. Jag ber om Burträsk för den dåliga bilden.
Jag tycks känna igen den här banan, tror Double Dragon serien har en liknande miljö på någon bana. En riktigt löjlig bana faktiskt. Spöa 6-7 gubbar sen är det dags för boss igen. Den här bossen ser ut som Shredder från Turtles. Det är 2 lampor i taket du kan hänga i när han gör sina attacker. Ibland kryper han ihop till en taggboll och studsar omkring på marken och då gäller det att vara snabb att ta tag i en lampa. Den här jäveln är rätt dryg faktiskt. Tål stryk som satan och det är lätt han får in en tjuvsmäll på en. Jag dör alltid minst 3 liv varje gång jag mött han.
Sådär, då är jag framme vid drottningens hushåll. Den här banan är lika simpel som banan före, spöa 6-7 st gubbar sen tittar Dark Queen fram.
Hon åker omkring i en eldring efter backen och ploppar upp emellanåt och skjuter ett skott mot dig. Det gäller att ge hon en smäll just efter hon har skjutit. Den här bossen är äckligt oförlåtande! För varje träff man får in blir hon snabbare och snabbare. Till slut fladdrar eldringen runt så fort man tappar kontrollen helt och hållet. Jag förlorade alla mina continues på den här förbannade skitkärringen 5-6 gånger och var tvungen att börja om från början. Det går inte att undvika att dö liv mot den här bossen. Tar du en continue på sista banan har du för lite liv för att lyckas så din enda chans är att komma till sista banan utan att ha använt en enda continue och samtidigt lyckats samla på dig tillräckligt många extraliv för att överleva sista striden.
Till slut kommer jag fram med tillräckligt många extragubbar för att lyckas.
Det här var mer likt ett vanligt Beat ém up än första Battletoads. Sen var det bara 7 banor och de 2 sista kan knappt räknas. Battletoads & Double Dragon är ett väldigt snyggt spel, kan vara snäppet snyggare än föregångaren t.o.m. Det här var ett småkul spel men jag föredrar vanliga Battletoads. Jag älskar banan som sticker ut mest i hela spelet, Astroids-klonen. Önskar att det hade gjort ett helt spel i den formen. Kan tänka mig att det här ett perfekt spel om man är 2st. Originalet var i princip ospelbart i 2-player läge men jag tror det här är som gjutet att spela 2st samtidigt. Jag ska köpa mig en kompis på blocket och testa en vacker dag i framtiden.
Här är en film som visar hur de första banorna ser ut.
Speltid: 8 timmar
Status: Varvat
Spelvärt: 81 %
Nu är jag less på paddorna och det ska bli skönt att gå vidare i samlingen. Återkommer snart förhoppningsvis…
Battletoads
Vad vet jag om Battletoads då? Jag har spelat det vid några tillfällen som ung men har aldrig fått chansen att ”spela det på riktigt”. Spelet går väl under kategorin Beat ém up/Platform/Racing. En ganska lustig mix men fortsätt läs så kommer ni förstå. Tror aldrig jag tog mig förbi tredje banan när tiden begav sig. Har dock hört på senare år att det klassas som ett av de absolut svåraste spelen som existerar. Verkar inte som det kommer bli en mjukstart på bloggen direkt… Det blev motgångar redan när jag skulle starta spelet eftersom jag inte fick igång det. För att göra en lång historia kort så äger jag nu 3 Battletoads-kassetter och hela det här projektet blev försenat 2 veckor innan jag fick igång spelet. Nu har jag en fungerande kassett (Ntsc) som jag spelar på min NES-klon (Nex). Jag är i alla fall sjukt hungrig på en riktig utmaning (som dagens spel sällan bjuder på) som skapar en frustration som gör mig sömnlös på nätterna, visa vad ni går för era paddhelveten!
Innan jag går vidare och berättar hur det har gått för mig tänkte jag förklara vilken inställning jag gick in med inför det här spelet. Tänk dig att året är 1993 och det är din födelsedag. Du fyller 12 år och din mamma har köpt ett stycke Battletoads åt dig i födelsedagspresent. Utan vetskap om att spelet du just fått i present, kommer klassas som ett av de svåraste spelen genom tiderna i framtiden. Allt du har är höga förväntningar, en handkontroll med 4st knappar och en tjock jävla tv. Det jag vill komma fram till är att jag har tagit helt avstånd från hjälpmedel. Kör jag fast så kämpar jag vidare, ta hjälp internet existerar inte helt enkelt. Det här spelet ska kämpas som man gjorde på den gamla goda tiden. Jag gick så old school med det här spelet att jag satt och läste gamla recensioner om Battletoads från Nintendo Magasinet, medan jag satt på porslinssätet och sket innan jag började spela.
Nu till själva spelet. Battletoads handlar om 3st muskelpaddor vid namn Rash, Zitz and Pimple . Pimple och någon slags rymdprinsessa är ute och glider i en farkost när de plötsligt blir bortrövade av ”Dark Queen” som tar med paddan och prinsessan till sina hemtrakter. Nu är det upp till Rash och Zitz att rädda sina vänner igen. Mer story än så behövs inte, nu kör vi!
Level 1 – Ragnarok´s Canyon
Antar att det är Rash man styr om man kör solo. Det går att spela 2 spelare samtidigt men som jag har förstått är det mer eller mindre ospelbart då. Det sägs att Battletoads ska vara så satans svårt, skitsnack! Man har ju för fan en energimätare bestående av 6st små fyrkanter som man ser uppe i vänstra hörnet. I contra tålde man en träff sen var man död, så det här måste ju vara lättare, eller? Till höger om energiboxarna har du några hjärtan som visar hur många liv man har. Man börjar med 4 liv (3 hjärtan och livet spelet startar med) och har 3 continues. Efter dina 3 continues är slut och det är bara att börja om från start, älskade NES! Jag blev alltid förvirrad i början och ville tro att de hjärtan man hade var energin och fyrkanterna var liv. Du får även poäng för allt skit du gör och erhåller ett extraliv varje gång du når en jämn hundratusing.
Första banan påminner lite om Double Dragon 2. Det är handlar mest om att spöa allt som rör sen, men det finns vissa delar av banan där du måste hoppa över dödliga avgrunder också. Det är här jag blir så glad att jag spelar på ett NES! A-knappen hoppar du på och B-knappen delar du ut knogmackor med, simpelt och så underbart! Hade det här var kryssbox 240 hade varje förbannade knapp på kontrollen gjort något onödigt. Ge mig få attacker och låt mig bli skicklig på spelet istället för att hålla reda på 15 olika slagvarianter. Om man ”duttar” 2 gånger åt vänster eller höger börjar pannan jogga och du kan göra tacklingar med B-knappen. Det är sjukt tillfredställande att spöa saker i det här spelet. Sista smällen man lägger in på fienden innan de kolar är underbar! Den lilla knytnäven man vevar omkring med blir 10 gånger större och bjuder på en jävla smäll så det flyger fiender kors och tvärs över bilden. Om du tacklar nån till döds växer det fram gigantiska horn på paddan som knockar iväg den stackars slagpåsen. Kontrollen är bra, jag känner jag har bra kontroll över muskelpaddan.
Första banan är kort och väldigt lätt. Spöa alla fiender som dyker upp för att fortsätta framåt i banan, standard i beat ém up-spel. Första bossen som man möter i slutet av banan tyckte jag var så häftigt när jag var liten. Första gången jag var med om att man fick se ett spel ur bossens ögon. Här ska man kasta tillbaka 3 stenar som han försöker skjuta på dig. Väldigt lätt.
Level 2 – Wookie Hole
Andra banan är helt annorlunda i jämförelse med första banan. Här hänger du i ett rep och ska ner i en avgrund och spöa allt som kommer fram. Det är mestadels fåglar och köttätande växter som hindrar dig från att sakta glida neråt. Istället för att dela ut en knytnäve som attack, så gör man någon slags spark med båda benen. Om du glider längs sidoväggarna förvandlas paddan till ”wrecking ball” och kan plöja rakt genom bilden. Alla som kommer i närheten av järnkulan dör på direkten. Den här banan bjuder inte heller på så mycket motstånd. Största motståndet var min NES:et jag spelade på. Tydligen så gillar inte Battletoads mitt Nintendo och valde att hänga sig var 4:e-5:e gång jag spelade den här banan ungefär.
I am Error
Level 3 – Turbo Tunnel
Nu börjar vi snacka! Det är på den här banan som Battletoads visar att det inte handlar om en promenad i parken. För de flesta som spelat Battletoads någon gång i sina dagar är det förmodligen Turbo Tunnel som flimrar till i minnet när spelet blir nämnt. Första delen av banan är i samma stil som Ragnarok´s Canyon, spöa lite råttor och hoppa över några avgrunder. Du stöter även på ett av spelet intressantaste fiender här. Det är små rymdskepp från den gamla klassikern Space Invaders som försöker norpa åt sig dina energibehållare uppe i vänstra hörnet, riktigt charmigt faktiskt!
Men det är sista halvan av Turbo Tunnel som gjorde julafton på tidiga 90-talet till en afton full av skrikande frustration och trasiga NES-kontroller. Här förvandlas spelet till ett racingspel som sätter din reaktionsförmåga till test. Det skulle inte förvåna mig om 80 % av alla som ägde Battletoads när det var aktuellt, inte kommit längre än den här banan. Jag kan inte komma ihåg en endaste sate från barndomen som klarade racingdelen när jag var liten!? Det handlar om att du ska styra runt en svävande skoter och undvika stenväggar som ploppar fram.
Här blir det mer intensivt för varje sekund du spelar. Det blir sällan aktuellt att peta bort den där snorkråkan som kittlar och dinglar i höger näsborre utan att trycka på paus. Här tar jag mig igenom 2st checkpoints ganska lätt sen kör jag bokstavligt talat in i väggen. Fan vad jag dör hela tiden! Mina liv försvinner fortare än kvickt och det tar inte många sekunder innan continue-rutan dyker upp. Jobbigt nog måste man börja om från början på banan, hade varit bekvämt att få starta vid skotern igen. Men det är ingen större pina och snart sitter jag och åker slalom mellan stenväggarna igen. Jag nöter på och känner hur det blir små framsteg för varje liv.
Innan jag tagit mig till sista checkpointen på banan har jag säkert dött ett 20-tal liv. Min continues har tagit slut och jag blev tvungen att börja om från början. Jag känner ändå ingen frustration, det är riktigt kul att spela! Det är 4st checkpoint under hela racingdelen. Man sitter hela tiden och hoppas det ska ta slut snart men det är ett önsketänkande. Så jag tar mig till den fjärde checkpointen och den redan stressiga musiken börjar öka i tempot och hastigheten på hela banan ökar, vad i helvete är det frågan om? Här börjar man se vilka stryprunkade sadister som ligger bakom spelet. Stenväggarna dyker fram i en rasande fart och jag hinner fan inte uppfatta vad jag ens håller på mig. Du måste zick-zacka upp och ner i ett sinnesjukt tempo för att undvika paddmos. Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag dör på den här delen men gissningsvis väldigt många. Småilsken efter
alla omstarter lyckas jag på något mirakulöst sätt klara sista skoterdelen och banan är avklarad!
Level 4 – Artic Caverns
Nu ska den dumma paddan tramsa omkring i en grotta täckt av is. Här blir spelet ett sidoskrollande plattformsspel. Till skillnad från första banan där man kunde styra gubben i alla riktningar, så är det bara vänster och höger som gäller här. Allt här inne är is så man halkar omkring som det vore ett kräkbetäckt dansgolv. Måste ändå säga att det är fullt hanterbart, vissa spel är isbanor ett rent helvete när det gäller att kontrollera sin figur, så är inte fallet här.
Jag känner mig rutinerad och smyger mig sakta fram på banan för att inte klanta till mig. Det går rätt bra och det känns som jag tagit mig rätt långt fram men till slut börjar snögubbar och taggbollar våldta mig på ett förnedrande sätt. Det tar slut på liv och Dark Queen dyker upp på bilden och säger att jag är helt oduglig, satans latexkärring! Vid den här omstarten märker jag att man får ett extraliv om man ”bollar” med fåglarna på andra banan innan de dalar ner i avgrunden. Ett bra sätt att få några extra gubbar i ryggsäcken.
Turbo Tunneln börjar kännas mänsklig också, helt ofattbart med tanke på att det såg omöjligt ut en timme tidigare. Jag nöter mig sakta fram på isbanan och fixar den hyfsat lätt. Så länge man inte börjar stressa är den ganska acceptabel.
Level 5 – Surf City
Nu är det dags att rida frustrationsvågen på en surfbräda! Kom igen, kan det bli mer likt Turtles? Första partiet ska du undvika stockar som ligger och flyter. Måste erkänna att det tog några liv innan jag fått grepp om styrningen på surbrädan. Efter trästockarna är det vattenströmmar du ska akta dig för, ett ganska lätt mönster när man väl har lärt sig de.
När du är klar med vattenströmmarna får du kliva på fastlandet och spelet går över till beat ém up igen. Du spöar några fiender och får tag i en pinne du kan veva omkring med. Efter en stund kommer nästa boss, en fet jävla råtta. Han hoppar omkring och tacklas eller stampar dig platt. Taktiken är att få han vid kanten av bilden och mata hejdlöst med käppen mot honom.
Efter 16 träffar (tror jag) viker råttan in sin styva svans och säger adjö. I vanliga spel brukar man klara banan efter en boss men det här är långt från ett vanligt spel. Då var det dags att surfa vidare och den här gången är det minor du ska undvika. Det här ett parti i spelet jag hatar! Minorna kommer helt random så du kan aldrig memorera ett vinnande mönster. Sen att jag är dålig på att styra surfbrädan gör inte saken lättare. Här börjar det påminna lite om att köra skotern igen för det går fortare och fortare. Som tur är så kan man norpa åt sig ett extraliv i det här partiet, dör du så kan du ta om extralivet vilket ger en ”gratisförsök” att klara banan. Efter många döda paddor får jag till slut gå vidare till nästa level.
Level 6 – Karnath´s Lair
Här är banan där jag får smaka på en riktig Toadrage för första gången! Spelet är som på fjärde banan igen, plattformsaction och du kan även ducka med paddan. Det finns inga fiender på den här banan, det som tar dör på dig är taggar som är utspritt överallt. Det handlar om att du ska rida på gigantiska ormar (jag vet vad du tänker, skärp dig! det är ett NES-spel!) från marken till taket. Ormarna flyger runt i olika mönster och i olika hastigheter. Ditt mål är att glida omkring och byta orm till du hittar ett hål vid taket av banan som tar dig vidare till nästa ormparti.
Jag dog så kopiöst mycket på den här banan att jag ville hoppa från balkongen och hoppas jag skulle dö så jag slapp spela mer. Tänk er att sakta bli våldtagen av Ron Perlman med en kaktus som strap-on. Förnedring, smärta, sorg och överflöd av frustration beskriver känslorna som kokade inom mig när jag tampades med denna bana. Vid ett tillfälle kastar jag dosan i backen och ställer mig upp med armarna rakt ut och skriker åt tvn:
-DET HÄR SPELET ÄR FAN VÄRRE ÄN AIDS!!
Med tanke på att det är 3 continues som gäller så kan man milt sagt säga att det blev omstart några gånger. Lyckligt nog hittade jag en warp på level 3 som tog mig till femte banan, slapp åtminstone köra om isbanan hela tiden. Efter timvis nötande klarar jag till slut denna sadistiska bana! Jag tror jag hade en dålig dag när jag lirade den här banan, känns som den blev svårare än vad den borde ha blivit.
Level 7 – Volkmire´s Inferno
Här kan gå paddan i alla olika riktningar igen som det brukar se ut i beat ém up spelen. Banan påminner väldigt mycket om tredje banan fast med en annan bakgrund. Det är samma sorts fiender med de är mycket snabbare den här gången. Hoppkunskaperna bör även vara rätt slipade på vissa delar av banan.
Efter några minuters spel tappar paddan hakan och den steniga bakgrunden blir till eldflammor istället. Några steg länge fram står ett litet flygplan och väntar på dig. Skulle gissa att 95 % av alla som ägde det här spelet på 90-talet aldrig fick se hur level 8 såg ut. Här gäller det verkligen att memorera hur banan artar sig. Det är 5 olika partier du ska ta dig igenom med flygplanet. Mestadels handlar det om att köra igenom små öppningar i en elektrisk vägg under stress. Du ska även akta dig för eldbollar och missiler i 2 delar av banan, i de partierna kommer skotten random så det går inte att lägga ett mönster på minnet. Sista delen på den här banan går så sjukt fort att möjligheten att lyckas känns obefintlig. Efter flera timmars nötande har jag lärt mig hur hela banan ser ut och lyckas till slut. Det börjar bli riktigt tidskrävande eftersom man får lov att köra om hela spelet så ofta. Jag tyckte ändå att jag klarade den oväntat snabbt, blev aldrig samma frustration som ormhålet.
Level 8 – Intruder Excluder
Nu ska man klättra uppåt i en jobbig plattformsmiljö. Det här är första banan som inriktar sig mest på svåra hopp. Jag tänkte direkt jag kom till den här banan att det skulle vara min kopp av sprit. Precisionshopp med små marginaler brukar vara något jag uppskattar men jag dog fan överallt på den här förbannade klätterbanan. Måste ha gått åt 10-12 continues under alla försök här, oftast pga slavigt spel också. Det här är en rätt tråkig bana och antagligen därför man spelar den så stressigt och slarvigt.
Jag tar mig i alla fall längst upp där en boss står och väntar på mig. Det ser ut som någon slags Star Wars figur med ett gäddgap. Han har ett riktigt simpelt mönster men är ändå ett helvete, fattar inte hur Rare har lyckas? Han hoppar upp i luften och när han landar skjuter han iväg 3 skott som man kan ducka eller hoppa över. Tricket är att ge han en smäll efter varje salva han dragit iväg och ju fler träffar du får in, ju snabbare blir han. Till slut skuttar han omkring som en koffeinfylld DAMP-unge som just upptäckt vad masturbation är för något. Jag har nämnt tidigare att man har 6 energirutor att jobba med. Den här bossen tar ingen hänsyn till om du har fullt i hälsa eller inte, blir du träffad är du över. Efter perverst mycket total tid på den här banan klarar jag den till slut. Tar det här spelet slut någon gång?
Level 9 – Terra Tubes
Äntligen, en rosa kloak fylld med skit! Innan du ens hinner reagera kommer en laserstråle flygande BOOM! Du spelar Battletoads nu, tappar man koncentrationen i en sekund kan det vara över. Det här spelet kan vara så jävla oförlåtande att man vill ringa till sin mamma och gråta ut för man känner sig mobbad. Det är nå slags bomber i en permobil som skjuter laserstrålar mot dig.
Efter du sprungit runt och slagit sönder permobomberna är det dags att åka lite propellerstav. Zick zacka mellan några taggar, man lär sig efter några liv.
Nästa parti på banan är sjukt störande innan man vet vilken väg som gäller. Det är ett hjul som rullar efter dig och stannar du minsta lilla stund blir du en platt och död padda. Ofta jagar det där hjulet ner dig i ett hål som leder till ond bråd död om du inte vet i förväg vilken vägg du ska stryka dig mot. Här förlorar du garanterat några liv innan du förstått vilken väg som gäller.
Efter du lyckas springa ifrån hjulet kommer det som alla hatar i plattformsspel, vatten! Här får du simmar runt med fiskar, taggar och spermier. Inget skämt, kolla bilden nedan.
De små gula fiskarna i är det värsta fiende man kan möta tror jag. Ni kan inte ens gissa hur många gånger de har slagit till mig så jag åkt in i en tagg och dött. Man flyger tvärs över bilden bara de petar på en, sen som avföring på moset är det taggar överallt.
När du äntligen kämpat igenom alla taggpassager fullt med herkulesfiskar så kommer den önskade toalettringen igen, fast nu under vattenytan. Är det Adolf Hitler som gjort det här spelet eller? Självklart så dör du hela tiden och får slut på liv flera gånger om. GAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!
Efter evigheters spelande klarar jag till slut till nästa checkpoint. Här måste någon mänsklig själ på Rare, varit inne på natten och smygprogrammerat fram ett 1UP just där man startar vid checkpointen. Ovanligt nog fick man evigt med chanser att spela sista biten på banan vilket var jävligt skönt! Du stöter på de elakaste badankorna som ett spel har skådat.
Vet aldrig om jag lagt ner så många timmar på en bana i hela mitt liv? Om vi räknar alla gånger jag var tvungen att köra om hela spelet för att ta mig hit igen i samma mängd timmar, så vinner nog den här leveln det priset. Efter alla omstarter hittade jag till slut en till warp på ormbanan som gjorde att jag slapp level 7,alltid nåt!
Stage 10 – Rat Race
Här har vi en intressant bana! Det gäller att skynda sig till 3 olika bomber innan en råtta hinner dit och spränger dig i bitar. Det här kan vara en vansinnigt stressig bana. Man ska ramla neråt mellan en massa plattformar och jävelskap, samtidigt som råttan är efter dig. Första 2 bomberna är rätt enkla men tredje och sista var ingen lek! Cp-stressig musik och en mongoloid råtta som jagar en, jag blev verkligen stressad på riktigt här. Tricket är att tackla till råttfan när han försöker springa om dig. Innan jag kom på det kändes det riktigt hopplöst. Tror inte det gick mer än 10 i alla fall continues innan jag hann först till sista bomben. Har du riktigt otur kan spelet fastna just när du vunnit över råttan och då är det reset som gäller. Som tur var hände det bara mig en gång
Men det räckte inte att vinna racet, en boss skulle också förstås besegras. Jag minns hur bitter jag var när jag klarade racet på sista livet sen dyker en bossjävel upp och dödar mig direkt. När jag kom på hur jag skulle handskas med den här tjuren blev det rätt lätt. Funkade bra att bara stå i ett hörn och ge han en smäll när han kom nära.
Stage 11 – Clinger-Winger
Det här är en riktigt märklig bana. Man ska åka på en övertrimmad Segway samtidigt som en teleportboll jagar en. Här gäller det att trycka åt de håll vägen leder. Den ändrar riktningar hela tiden så man måste vara snabb på att byta håll. Är du inte snabb nog kommer bollen bakom dig ikapp och du är död. Det finns ingen checkpoint på den här banan men den är ganska kort egentligen. Det tog kanske 12-15 liv innan man fick kläm styrningen. I slutet av banan får du möta bollen som jagat dig. Med välplacerade tacklingar är det inga konstigheter. Den är banan var oväntat lätt tyckte jag. Visst blev det omstart några gånger men det kändes lindrigt för att vara Battletoads.
Stage 12 – The Revoloution
Sista banan! Jag är ingen som brukar bry mig om grafik men den här banan får mig att höja på ögonbrynen, oväntat häftiga effekter för att vara ett NES. Det är ett stort torn man kan springa runt, det påminner om en bana i Super Ghouls and Ghosts.
Det går ut på att man ska klättra uppåt på utsidan på tornet. Du klättrar upp en bit sen kommer du till en ny våning som du ska göra något på innan du kan fortsätta att klättra uppåt. Oftast handlar det om att döda nåt fiende för att sedan få fortsätta.
Det här tror jag är den sämsta banan i hela spelet! Du tar dig vidare till nästa våning, sen utan att veta vad som ska hända så smäller det bara till och det är nåt helvete som har dödat dig. Sjukt seg, tråkig och bana. Jag gör minimala framsteg sen dör jag och får börja om igen och igen och igen. Det är så långt mellan alla checkpoint och du dör så lätt ett liv på den här banan, dryg kombo minst sagt.
Till slut hittar jag till toppen av tornet där Dark Queen väntar. Hon bjuder på en löjlig fight och jag klarar hon första gången jag kommer dit.
Så länge man dör ett liv på en boss får man fortsätta på direkten men dör du på en bana hamnar du vid senaste checkpointen. Jag dog 3 liv på kärrningen sen var det klart. Det kommer upp någon slutscen som jag råkar trycka bort innan den har börjat men jag kollade på tuben vad jag hade missat och det var inte något upphetsande. Otroligt dåligt slut är det faktiskt, man väntar sig något mer efter alla timmar man kämpat.
Det var längesen jag gick in så här hårt för att klara ett spel, eller besegra är ett bättre ord. Battletoads är inget man klarar, det är något man besegrar! Fysatan vad många gånger jag har dött och fått börja om från början igen. En vanlig människa hade letat upp något fusk så man fick mer continues eller tjuvkikat på nätet hur man ska klara banorna, men jag är inte normal. Jag kände att jag behövde spela det här som man gjorde på det tidiga 90-talet innan internet kom in tog plats.
Du måste memorera var enda liten del av spelet för att ha en chans. Första gången du kommer till ett nytt ställe kommer du garanterat att dö om du inte har snabbare reaktionsförmåga än Chuck Norris. Det handlar om att nöta, lära sig hur banan ser ut och vara snabb som satan med tummen på kontrollen. När man fått gameover oändligt många gånger så börjar man lära sig banorna rätt bra och man blir riktigt vass också. När jag besegrade Battletoads använde jag aldrig ens en continue, man blir så bekant med banorna + att man lyckas skörda ihop rätt många extraliv under spelets gång.
Tänk dig att spela ett spel där du konstant dör och får börja om i 25-30 timmar! 30 timmar kan vara ganska rimligt i många spel, men i ett spel som Battletoads är det som att bli sparkad i pungen med ett par Dr. Martens om och om igen! Tobias Bjarneby på Nintendo magasinet tyckte det var GANSKA svårt!? Det fick 4,5 i utmaning. Om någon där ute vet vad som krävs för att få 5 i utmaning i Nintendo magasinet, hör gärna av er. Det fanns även inga bilder i tidningen på någon bana framför level 3 så jag är tveksam om de tog sig länge än så på redaktionen.
Nu kanske det låter som jag avskyr det här spelet men så ligger det inte till. Det här är ett av det absolut mest kreativa spel jag sett till NES! Ingen bana är lik den andra. Tråkigt nog så är det få som får se hela spelet men tar du dig till en ny bana blir du verkligen belönad med något helt nytt. Att göra ett så svårt och banbrytande spel tycker jag är ett genidrag! Här får du verkligen kämpa för att se vad som kommer härnäst. Varje ny centimeter av spelet jag klarade fick jag en liten adrenalinkick, ett otroligt tillfredställande spel att ta sig längre fram på. Visst, man dör hela tiden och får börja om men det är ett så pass bra spel att jag kan leva med det. Blev nästan beroende av att spela, ville hela tiden se vad som skulle hända. 5 timmar kändes som 1 timme när jag satt och spelade. Efter jag klarade Battletoads första gången kände jag mig bäst i världen. Jag firade t.o.m. det hela med ett glas dyr och mörk rom, riktigt härlig känsla. Nu har jag något att kontra med om någon försöker stila.
-Jag blev VD för Ericsson igår.
-Jaha, jag klarade Battletoads till NES utan att ta en continue BAAM!
Det finns en podradio som heter retroresan. Den handlar om två killar som spelar igenom gamla retrospel som de missade under uppväxten. Jag fick nys om att Battletoads nyligen hade spelas så jag tänkte lägga mig ner och lyssna när dessa herrar får känna på den belönande frustrationen.
ScrewAttack nämner spelet i en topp 10-lista på svåraste NES-spelen här.
AVGN har ett avsnitt om Battletoads.
En random film från tuben där någon lirar.
Speltid: 25-30 timmar (tappade räkningen efter ett tag)
Status: Varvat
Spelvärt: 92 %
Det här blev som en hel bibel om Battletoads, hoppas ni orkade läsa igenom hela skiten.
Guten Tag mina förlorade spelbröder och spelsystrar!
Gissningsvis så trodde väl ingen att (inte ens jag själv)jag skulle återvända till den här bloggen efter ett stillestånd (haha, jag sa stånd!) sen maj 2009. Den här bloggen att alltid lurkat runt i baktankarna sen jag slutade spelade och skriva, men det har aldrig kliat så mycket i fingrarna som det gör just nu! Jag känner mig verkligen redo att hugga in på den gamla samlingen igen. Man kan väl säga att den här bloggen är som ett gammalt NES, dvs. något man aldrig kommer sluta spela/skriva även om det kan bli flera års uppehåll ibland.
När jag la det här projektet på is sist så kände jag att det blev för mycket motgångar. Både kameran och dartan som jag hade en massa bloggmaterial på gick sönder. Det kändes som en högre kraft fällde ner en vårtig pung och daskade den mot min panna. Det gjorde mig less, sen valde jag att skita i allt som hade med bloggen att göra.
Utan ha gjort ett enda besök till den här sidan på flera år märker jag att folk har skrivit inlägg åt mig så sent som 2 år efter det senaste spelet jag la ut! Bara en sådan sak gör att jag fäller en tår av svett där bak. Återstår väl att se om någon fortfarande är intresserad av att följa mitt eviga äfventyr.
Vad i helvete har jag sysslat med senaste 3 åren då? Ja, brännvin och armhävningar. Du då? Nä, men det har spelats en hel del tv-spel, dock rätt lite NES . Jag har en vän (vi kallar honom stolpiller) som gillar ungefär samma typ av spel som mig. Vi har haft rätt många spelkvällar ihop. Här är en lista på alla spelen jag kommer ihåg jag satt tänderna i sen sist.
Mega Drive:
Sonic
Första sonicspelet har bästa bonusbanorna. Här är det åtminstone möjligt att få hem alla kristaller.
Sonic 2
Roligaste sonicspelet men näst intill omöjligt att få alla kristaller om inte någon annan styr Tails under bonusbanorna.
Sonic 3
För långa banor och värdelösa ”3d” banor för att få hem kristallerna.
Sonic & Knuckles
Minns inte riktigt det här men jag har för mig det var rätt likt 3an
Wonder Boy in Monster World
Sidoskrollat action/äventyr. Det här är riktigt kul! Lite som Mega Drives Zeldaspel, man har t.o.m. en ocarina att spela på. Synd det var lite väl lätt och kort bara.
Monster World IV
Sidoskrollat action/äventyr. Sista Wonder Boy spelet som släpptes till Mega Drive. Det blev aldrig översatt till engelska men några fanboys hade gjort en översättning som gick att ladda hem. I det här var det mindre äventyr och mer ett plattformsspel. Sjukt tråkiga borgar, jag och Stolpiller gav upp på näst sist borgen har jag för mig.
Castlevania Bloodlines
Ett Castlevania till Mega Drive som både jag och stolpiller hade missat när tiden begav sig. Det här var riktigt trevligt men banorna mot slutet gav oss problem. Tror man hade visst många continues så efter vi fått game over åtskilliga gånger gav vi upp för kvällen sen har vi inte tagit tag i det igen…får en bitter smak i munnen nu när jag skriver om det, gör ont i kroppen när man ger upp i ett bra spel spel. Måste ge det här ett nytt försök en dag känner jag.
Sega CD:
Sonic CD
Ett Sonicspel som det interna nätet hyllat så mycket. Jag gissar att det är mer en ”skrytgrej” eftersom så många inte har spelat det här. Jag tycker nog det här var det sämsta av de klassiska sonicspelen.
Popful Mail
Sidoskrollat action/äventyr i stil med Wonder Boy in Monster World. Sjukt mycket ”riktiga röster” för att vara ett spel från 1993 får jag för mig. Sista banan/bossen var som en dubbel dos av gonorré!
FILM
Gameboy Advance
Metroid Fusion
Samma stil som Super Metroid, rekommenderar varmt!
Metroid: Zero Mission
Det här en remake av originalet till NES fast bättre! Först och främst en kartjävel och sen lite nya uppgraderingar och gömda gosaker, riktigt kul!
Castlevania: Aria of Sorrow
Det klart bästa Castlevaniaspelet på GBA:n. Gillar du Symphony of the Night kommer du gilla det här.
FILM
Castlevania: Harmony of Dissonance
Lite sämre än Aria of Sorrow men jag sitter gärna och skiter en timme extra om den här kassetten är i min GBA, för det är inte tråkigt….att skita alltså.
Wii
Punch-Out!!
Bloggen dog typ av när jag började spela det här. Man kan säga att det var som en upphottad blandning av originalet och Super Punch Out tillsammans. Spelade det en hel del första 3 månaderna men sen känns som man glömde bort det fort också. Inte som med Tyson´s Punch Out direkt.
(Här var jag tvungen att sluta göra filmlänkarna klickbara. 3 gånger han bloggen blivit avstängd p.g.a. av ett spamfilter så resterande spel i det här inlägget får ni kopiera och klistra filmlänkarna om ni vill se filmen om spelet.)
http://www.youtube.com/watch?v=BKMA9aOnK-E
Pinball Hall of Fame: The Williams Collection
Eftersom jag är en flipperfjant försöker jag även testa de flesta digitala flipperspelen. Det här är bland det bästa jag kommit över i flippergenre . Bara att få köra med ena flippern med nunchuk och andra flippern med remoten gjorde att det blev en mer realistisk upplevelse. Sen är det ju riktiga flipper som blivit omgjorda till tv-spel. Fick en massa nostalgiska minnen när jag spelade Fun House eftersom det var det första riktiga flippret jag fick skriva in mig som Grand Champion på.
http://www.youtube.com/watch?v=lkEokpR1ssQ&feature=related
Donkey Kong Country Returns
Det här gillade jag skarpt! Föredrar nog det här framför de äldre DKC-spelen. Det var inte tvärlätta banor heller, tog bra många timmar att hitta 100%.
http://www.youtube.com/watch?v=wqKJ8U0yHZo
Mega Man 9
Alla som läser den här bloggen antar jag har pillat på detta spel. Kul att Capcom fick tummen ur och gick tillbaka till rötterna när det gäller Mega Man.
http://www.youtube.com/watch?v=VYfpCJjxe0w&feature=related
Mega Man 10
Samma som ovan fast sämre, känns som de stressade ut det här och slarvade med bandesign och bossar.
http://www.youtube.com/watch?v=ZaS1c-16frU&feature=related
BIT.TRIP.RUNNER
Simpelt, snabbt och frustrerande! Är det en halvtimme kvar innan tusen och en natt med Ylva Maria Thompson börjar? Ingen fara, BIT.TRIP.RUNNER är det perfekta spelet om du vill slå död på 30 min.
http://www.youtube.com/watch?v=G7f7OZpuffM
Cave Story
Ett indiespel gjort av en person. Släpptes till PC som freeware men blev sedan släppt till diverse konsoler också. Vill se det som en blandning mellan Blaster Master och Metroid/Castlevania. Förbannat underhållande med en mysig NES-känsla.
http://www.youtube.com/watch?v=A4JKg85SSik&list=UUS7ePNsNq4PrXGoiZKcrw8Q&feature=plcp
Final Fantasy IV: The After Years
Fortsättning från SNES-klassikern. Småkul om du känner att du har några timmar över.
http://www.youtube.com/watch?v=aQaE9146x68
Rage of the Gladiator
http://www.youtube.com/watch?v=0WK-GAOnJzc&feature=related
Sin and Punishment
Ett actionladdat shooter där man styr gubben och ett sikte på samma gång. Kan vara ganska rörigt men efter en timme kommer man in i det hela. Det var ganska svårt men väldigt tillfredställande när man äntligen fick slut på sista bossen. Det finns även ett Sin and Punishment till N64 som sägs ska vara bra, nån som läser bloggen som har någon uppfattning?
http://www.youtube.com/watch?v=GS7d1rglgEQ
Playstation
Final Fantasy VIII
Jag har bara kört igenom de första 7 fantasiäventyren så jag tänkte gå vidare i sagan. Laddade hem det på ps3:an. Skönt att ligga och mysa i soffan med trådlös kontroll i långa RPG-spel. Jag brukar bli less när det är för mycket tekniskt ”mumbojumbo” i såna här spel, föredrar oftast när det är rakt och simpelt, där man inte behöver justera varje karaktär i flera timmar. Men det får däremot vara jävligt svårt så länge det hela inte är allt för komplicerat. Det är spelet var väl på gränsen, lite chokad över att jag pallade med det. Eller nästan iaf, tror jag är precis i slutet innan jag fick annat för mig och har inte orkat ta tag i det igen. Sjukt man lägger ut 50-60 timmar på ett spel, sen ger man bara upp?
https://www.youtube.com/watch?v=MAsNV5_GOro
Final Fantasy IX
Det här var betydligt simplare än föregångaren, mer min stil. En kompis som hade kört detta störde sig oerhört mycket på långa startsekvenser innan slagsmålen och hur drygt det kunde vara att sno saker från vissa fiender. Och visst fan har han rätt i de, men jag störde mig inte så hårt på det. Men visst är det sjukt att vissa prylar lyckades man baxa 1 gång av 250!?. Och nu snackar vi en maxlevlad tjuv. Jag nötte i alla fall igenom det här spelet totalt. Tror jag la ut över 90 timmar, få spel jag lagt så mycket tid på.
http://www.youtube.com/watch?v=PSn9wvibaog&feature=related
Rayman
Dra mig baklänges på ett nyanvänt bukkakebord! Jag och Stolpiller spelar gärna gamla plattformsspel tillsammans och ingen hade någon större erfarenhet av Rayman så jag laddade hem det på ps3an. Det började bra och allt kändes lovande. Sen märker vi att man bara har 5 continues. Men så var det förr, man får helt enkelt nöta till man blir bra och klarar det. Man kunde åtminstone spara spelet när man klarat en bana. Så när vi klarade en bana utan att dö så många liv så sparade vi. Dog vi för många liv så körde vi om banan, gör om gör rätt! Sen visste vi aldrig hur många banor det fanns och ville inte slösa på continues i onödan. Vissa banor i Mario kan vara lite knepiga men man får alltid gott om liv och blir det game over får du i princip fortsätta där du dog. I Rayman är det snålt med extraliv och är det game over så är det game over. Synd att det inte blev ett helt blogginlägg om det är spelet, hade blivit sjukt material tror jag. Jag trodde alltid Rayman var ett ganska barnvänligt och simpelt ”jump & run” spel men det var lika sant som att en tandställning gör blåsjobbet mer ”spännande”. Det är en satans massa banor och det börjar redan bli utmanande på andra banan! Jag älskar svåra spel men det här är fan på gränsen. Du vet inte var du ska gå, så du går ner i hålet framför dig? BOOM! En vallgrav med taggar. Hmm, undrar om jag ska hoppa ut åt höger nu? BOOM! En vägg sen av avgrund till en ond bråd död. Listan kan göras hur lång som helst, hela det här spelet handlar verkligen om att nöta och lära sig varje cm på banan. Tror jag och stolpiller satt 5 kvällar med det här, brukar sällan bli mer än 2 kvällar när vi kör ett spel, speciellt ett gammalt plattformsspel. Kändes som han ville lägga ner vid några tillfällen men jag är för tjurig för sånt. Vi klarade till slut alla banor…trodde vi. När vi klarade alla banor som kommit fram på kartan (ser ut som Super Mario 3 typ) så hände ingenting!? Internet berättade då att man måste hitta ALLA gömda ”snordroppar” innan sista banan uppenbarar sig. Runt om på banorna finns det inlåsta snordroppar i en bur, ser ut som nåt sånt i alla fall. 102st burar finns det för att vara exakt. Vi ansträngde oss en del i början för att hitta allt det gömda, både jag och stolpiller gillar att hitta 100% i spel men när banorna blev så sjukt svåra så satsade vi mer på att klara de utan att dö så onödigt många liv istället. I skrivande stund så har vi fortfarande inte hittat alla snordroppar. Jag ska ta tag i det här men jag kommer använda mig av ett fusk som gör att man får mer continues. Jag kan med handen på hjärtat säga att det här bland det svåraste plattformsspel jag någonsin kört. Det är ett gäng franska sadister som tillverkat detta! Sen är inte styrningen optimal på alla ställen men helt klart duglig. Förresten, man kan inte ducka och attackera samtidigt heller vilket gör det hela sjukt frustrerande ibland. Har någon som läser den här bloggen klarat detta spel utan att fuska?
https://www.youtube.com/watch?v=uBPyBuVZPW8&feature=related
Wild Arms
Ett RPG med lite pusselelement. Simpelt men helt klart småmysigt.
http://www.youtube.com/watch?v=hZhIFjSR06c
Resident Evil 2
Det var det senaste spelet jag lirade innan det här inlägget kom ut. Jag vill minnas att jag gillade 2:an bäst av de som släpptes till Playstation. Ska köra igenom 3:an igen snart och se om jag fortfarande tycker likadant.
http://www.youtube.com/watch?v=psocOySFePA
PlayStation 3
Marvel Pinball
Riktigt välgjort pinballspel från företaget Zen. Kul att utmana fåntrattar världen över. Kom och spela mot mig. Herrbastun är förstås min xbox-alias.
http://www.youtube.com/watch?v=Iz14j6ZILa0&feature=related
Rochard
Ett sidoskrollat jump&shoot. Kommer inte på något vettigt att säga om det här. Ingenting man kommer minnas efter man klarat det.
http://www.youtube.com/watch?v=xLJZD4qBMT8
Shank
Sidoskroll med en knivkåt muskelknutte på jakt efter hämnd i double dragon stil. Låter som ett perfekt spel men de var inte nåt man la på minnet. Det ser framförallt roligare ut än vad det egentligen var. Hörde något rykte om att en 2a är på gång, det kanske blir bättre.
http://www.youtube.com/watch?v=bhdukj5702A
Xbox 360
Mass Effect
Jag brukar inte gilla rymdtjafs, särskilt inte på senare generationens konsoler. För många knappar och aliens brukar inte tilltala mig men här blev jag fast. Spelet kändes så välgjort än fast det kunde bli lite enformigt i vissa stunder (biljäveln!) Blev så eggad att jag tog alla achievements tom.
https://www.youtube.com/watch?v=pogR98jWFUU&feature=related
The World of Wars
Hyfsat tråkigt och segt spel. Kontrollen är som Prince Of Persia, alltså originalet. Jag och stolpiller körde igenom det men spendera hellre kvällen på något roligare, typ snorta pisspyror.
http://www.youtube.com/watch?v=mXgqDsKl884
BloodRayne: Betrayal
Ett sidoskrollat hack&slash. Trailern såg mycket bättre ut än vad själva spelet var. Blev ganska fort enformigt. Jag och stolpiller vek in årorna vid nästsista banan tror jag.
http://www.youtube.com/watch?v=VFHUI2mAUYU
Insanely Twisted Shadow Planet
Ett småmysigt litet äventyr med ett UFO. Spelet är uppbyggt som Metroid, alltså hitta nya grejer och backtracka för att gå vidare i spelet osv. Lämpligt spel om ni har en hel kväll över.
http://www.youtube.com/watch?v=xEX_yOCqMHg
Half-Minute Hero
Här har vi ett ganska unikt RPG. Det är precis som titeln säger, du har 30sek på dig att klara ett uppdrag. Nu kommer jag inte ihåg hur många uppdrag det var men jag skulle gissa på nånstans mellan 60-100st. Kunde bli stressigt att hinna uppgradera utrustningen och gå upp 22 levlar under ett uppdrag men som tur var kunde man nollställa tiden lite här och där.
http://www.youtube.com/watch?v=URM2X0OUygM
Outland
Här snackar vi ett riktigt ”uppgradera gubben för att utforska nya ställen på kartan” äventyr. Sen kan det vara rätt likt ett Shoot 'em up emellanåt. Det är lite svårt att förklara men det är ett väldigt bra spel som helt klart är värt nån hundring för nerladdning.
http://www.youtube.com/watch?v=U4Phh9un3Ew
Limbo
Ett sidoskrollat plattformspussel i en väldigt mörk atmosfär. Har du 3-4 timmar att slå sönder är Danskutvecklade Limbo ett perfekt spel att umgås med. Inte riktigt samma klass som Braid men helt klart spelvärt.
http://www.youtube.com/watch?v=mrBDU6S1EME
Nintendo 64
Banjo Kazooie
Laddade hem det till min Xbox så slapp man den ”suddiga” grafiken som N64an erbjöd. Jag har kört det här flera gånger tidigare men aldrig klarat det. Den här gången blev det hela vägen ut. Det är ett kul spel så gillar ni Mario 64 så borde ni uppskatta det här också.
http://www.youtube.com/watch?v=qkzj7aUKnv0&feature=related
Banjo Tooie
Andra Banjo-spelet från Rare som också släpptes till N64. Jag laddade även hem det här till kryssboxen. En klar försämring från första delen. Långa och tråkiga banor, man blev uttråkad snabbt och det blev jag aldrig när jag lirade första delen.
http://www.youtube.com/watch?v=uYuCmdSR1Cc
PC
Super Meat Boy
Bästa spelet 2010! Det här är ett spel som gör att sexmissbrukare kan ge fan i sin egen förhud, kontrollen känns mer lockande att pilla på än det egna underlivet. Sidoskrollande 2D action i bästa form. Vansinnigt utmanande och otroligt många och små banor. Aldrig i hela mitt liv har jag dött så många gånger i ett spel som i Super Meat Boy. Man skriker, spottar, fräser, spyr, klöser och vrålar i ren frustration för att det är så satans svårt! Men det bästa av allt är att man aldrig vill sluta spela trots att vissa banor är helt sinnessjuka. När du klarat 100% av spelet är du verkligen bäst i hela världen, så känns det i alla fall. Om någon sitter och läser det här som inte har spelat Super Meat Boy, så sluta läsa omedelbart, sätt igång Meat Boy för fan! Jag bannar alla som inte spelat Meat boy från den här bloggen!
http://www.youtube.com/watch?v=2ohjyhICYco
PC Engine
Castlevania: Rondo of Blood
Ännu ett Castlevania som jag missat helt och hållet. PC Engine är inte den vanligaste konsolen direkt så det är väl en av anledningarna varför detta spel helt och hållet passerat en. Nu räcker det med att äga ett Wii för att få kontakt med spelet. Rondo of Blood är ett underbart spel! Om jag ska jämföra det med något annat Castlevania-spel så har det mest likheter med Super Castlevania IV. Tycker ni att Caslevania IV är för lätt tror jag ni kommer uppskatta Rondo of Blood. Det här ett spel man blir riktigt nöjd när man klarat. Det finns även en version till SNES som kallas Dracula X, men som jag har förstått så saknar den en del banor och är allmänt sämre. Gillar ni att smiska saker med en läderpiska eller nöta tummen på ett utmanande 2D-äventyr bör ni spela detta.
http://www.youtube.com/watch?v=OSJx2t2ij1k
Oj, den här listan blev 8 gånger så lång som jag hade räknat med. Det är förmodligen helt ointressant för de flesta att veta vad jag har spelat under tiden jag varit borta, men det blev som en personlig utmaning att bara minnas vilka spel man lirat de senaste åren. De flesta spelen jag kört är sidoskrollade 2D-spel, det är verkligen svårt att släppa den typen av spel man växte upp med. Nu vet ni i alla fall att jag inte har vilat mina speltummar under tiden jag varit borta!
Men nu är det dags att vandra vidare till min gamla NES-samling. Jag är redan klar med nästa spel på listan så ni kommer inte gå lottlös den gången, det är ett löfte! Nästa spel är något de flesta kommer uppskatta också tror jag. Som jag känner nu är jag jävligt peppad på spela NES så jag kommer köra på så länge det känns kul. Bloggen är åtminstone igång igen men jag vågar inte lova hur ofta jag lägger ut nya inlägg.
Ni som varit med från start känner till att jag lirade på en NES-klon vid namn ”Generation NEX”. Något intressant jag upptäckte när min gode vän stolpiller skulle dra igång Punch Out, var att hastigheten är säkert 25% snabbare än på vanliga NES:et. Vi testade på några andra spel och vissa spel gick betydligt fortare och vissa fungerade som vanligt. I bästa fall så har några av spelen jag lirat tidigare varit extra snabba och antagligen gjort att det blivit ännu mer frustrerande än vad det borde. Nu har jag i alla fall ett ”regionsmoddat” PAL-NES, ett vanligt amerikanskt NTSC-NES och NES-klonen uppstaplade ovan på varandra. Hittar jag inte ett sätt att få spelen att fungera som de ska nu så får jag nog börja spela Sega istället.
Nästa spel jag lägger upp är ett hyllat och hatat spel från ett Engelskt spelföretag. På måndag (12/3 -2012) lägger jag upp det spelet på bloggen.
Nu är det dags att sluta skriva och börja spela!
