RetroMask

Med över 3 års uppehåll sen jag senast la upp ett spel på den här bloggen gör jag en välbehövlig comeback med Battletoads. Brittiska Rare blev antagligen avundsjuk på Turtles alla framgångar under tidiga 90-talet och skapade Battletoads. Spelet släpptes 1991 i Japan och USA. Vi européer fick vänta till början av 1993 innan paddorna gjorde entré. Rare är kända för spel som Donkey Kong Country (SNES) och Golden Eye (N64). Deras storhetstid vad nog just Nintendo 64 eran. Jag har alltid gillat hur Rare kopierat andras idéer och gjort ett bra jobb av det hela. Spel som Donkey Kong Country och Banjo-Kazooie har mycket likheter med diverse andra spel, men så länge det blir ett bra spel så bryr jag mig inte det minsta om det snott speliden rakt av.

Vad vet jag om Battletoads då? Jag har spelat det vid några tillfällen som ung men har aldrig fått chansen att ”spela det på riktigt”. Spelet går väl under kategorin Beat ém up/Platform/Racing. En ganska lustig mix men fortsätt läs så kommer ni förstå. Tror aldrig jag tog mig förbi tredje banan när tiden begav sig.  Har dock hört på senare år att det klassas som ett av de absolut svåraste spelen som existerar. Verkar inte som det kommer bli en mjukstart på bloggen direkt…  Det blev motgångar redan när jag skulle starta spelet eftersom jag inte fick igång det. För att göra en lång historia kort så äger jag nu 3 Battletoads-kassetter och hela det här projektet blev försenat 2 veckor innan jag fick igång spelet.  Nu har jag en fungerande kassett (Ntsc) som jag spelar på min NES-klon (Nex).  Jag är i alla fall sjukt hungrig på en riktig utmaning (som dagens spel sällan bjuder på) som skapar en frustration som gör mig sömnlös på nätterna, visa vad ni går för era paddhelveten!




Innan jag går vidare och berättar hur det har gått för mig tänkte jag förklara vilken inställning jag gick in med inför det här spelet. Tänk dig att året är 1993 och det är din födelsedag. Du fyller 12 år och din mamma har köpt ett stycke Battletoads åt dig i födelsedagspresent. Utan vetskap om att spelet du just fått i present, kommer klassas som ett av de svåraste spelen genom tiderna i framtiden. Allt du har är höga förväntningar, en handkontroll med 4st knappar och en tjock jävla tv. Det jag vill komma fram till är att jag har tagit helt avstånd från hjälpmedel.  Kör jag fast så kämpar jag vidare, ta hjälp internet existerar inte helt enkelt. Det här spelet ska kämpas som man gjorde på den gamla goda tiden. Jag gick så old school med det här spelet att jag satt och läste gamla recensioner om Battletoads från Nintendo Magasinet, medan jag satt på porslinssätet och sket innan jag började spela.






Nu till själva spelet. Battletoads handlar om 3st muskelpaddor vid namn Rash, Zitz and Pimple . Pimple och någon slags rymdprinsessa är ute och glider i en farkost när de plötsligt blir bortrövade av ”Dark Queen” som tar med paddan och prinsessan till sina hemtrakter. Nu är det upp till Rash och Zitz att rädda sina vänner igen. Mer story än så behövs inte, nu kör vi!









Level 1 – Ragnarok´s Canyon



Antar att det är Rash man styr om man kör solo. Det går att spela 2 spelare samtidigt men som jag har förstått är det mer eller mindre ospelbart då. Det sägs att Battletoads ska vara så satans svårt, skitsnack! Man har ju för fan en energimätare bestående av 6st små fyrkanter som man ser uppe i vänstra hörnet. I contra tålde man en träff sen var man död, så det här måste ju vara lättare, eller? Till höger om energiboxarna har du några hjärtan som visar hur många liv man har. Man börjar med 4 liv (3 hjärtan och livet spelet startar med) och har 3 continues. Efter dina 3 continues är slut och det är bara att börja om från start, älskade NES! Jag blev alltid förvirrad i början och ville tro att de hjärtan man hade var energin och fyrkanterna var liv. Du får även poäng för allt skit du gör och erhåller ett extraliv varje gång du når en jämn hundratusing.




Första banan påminner lite om Double Dragon 2. Det är handlar mest om att spöa allt som rör sen, men det finns vissa delar av banan där du måste hoppa över dödliga avgrunder också. Det är här jag blir så glad att jag spelar på ett NES! A-knappen hoppar du på och B-knappen delar du ut knogmackor med, simpelt och så underbart! Hade det här var kryssbox 240 hade varje förbannade knapp på kontrollen gjort något onödigt. Ge mig få attacker och låt mig bli skicklig på spelet istället för att hålla reda på 15 olika slagvarianter. Om man ”duttar” 2 gånger åt vänster eller höger börjar pannan jogga och du kan göra tacklingar med B-knappen. Det är sjukt tillfredställande att spöa saker i det här spelet. Sista smällen man lägger in på fienden innan de kolar är underbar! Den lilla knytnäven man vevar omkring med blir 10 gånger större och bjuder på en jävla smäll så det flyger fiender kors och tvärs över bilden. Om du tacklar nån till döds växer det fram gigantiska horn på paddan som knockar iväg den stackars slagpåsen. Kontrollen är bra, jag känner jag har bra kontroll över muskelpaddan.








Första banan är kort och väldigt lätt. Spöa alla fiender som dyker upp för att fortsätta framåt i banan, standard i beat ém up-spel. Första bossen som man möter i slutet av banan tyckte jag var så häftigt när jag var liten. Första gången jag var med om att man fick se ett spel ur bossens ögon. Här ska man kasta tillbaka 3 stenar som han försöker skjuta på dig. Väldigt lätt.






Level 2 – Wookie Hole



Andra banan är helt annorlunda i jämförelse med första banan. Här hänger du i ett rep och ska ner i en avgrund och spöa allt som kommer fram. Det är mestadels fåglar och köttätande växter som hindrar dig från att sakta glida neråt. Istället för att dela ut en knytnäve som attack, så gör man någon slags spark med båda benen. Om du glider längs sidoväggarna förvandlas paddan till ”wrecking ball” och kan plöja rakt genom bilden. Alla som kommer i närheten av järnkulan dör på direkten. Den här banan bjuder inte heller på så mycket motstånd. Största motståndet var min NES:et jag spelade på. Tydligen så gillar inte Battletoads mitt Nintendo och valde att hänga sig var 4:e-5:e gång jag spelade den här banan ungefär.

I am Error









Level 3 – Turbo Tunnel



Nu börjar vi snacka! Det är på den här banan som Battletoads visar att det inte handlar om en promenad i parken. För de flesta som spelat Battletoads någon gång i sina dagar är det förmodligen Turbo Tunnel som flimrar till i minnet när spelet blir nämnt. Första delen av banan är i samma stil som Ragnarok´s Canyon, spöa lite råttor och hoppa över några avgrunder. Du stöter även på ett av spelet intressantaste fiender här. Det är små rymdskepp från den gamla klassikern Space Invaders som försöker norpa åt sig dina energibehållare uppe i vänstra hörnet, riktigt charmigt faktiskt!






Men det är sista halvan av Turbo Tunnel som gjorde julafton på tidiga 90-talet till en afton full av skrikande frustration och trasiga NES-kontroller. Här förvandlas spelet till ett racingspel som sätter din reaktionsförmåga till test. Det skulle inte förvåna mig om 80 % av alla som ägde Battletoads när det var aktuellt, inte kommit längre än den här banan. Jag kan inte komma ihåg en endaste sate från barndomen som klarade racingdelen när jag var liten!? Det handlar om att du ska styra runt en svävande skoter och undvika stenväggar som ploppar fram.



Här blir det mer intensivt för varje sekund du spelar. Det blir sällan aktuellt att peta bort den där snorkråkan som kittlar och dinglar i höger näsborre utan att trycka på paus. Här tar jag mig igenom 2st checkpoints ganska lätt sen kör jag bokstavligt talat in i väggen. Fan vad jag dör hela tiden! Mina liv försvinner fortare än kvickt och det tar inte många sekunder innan continue-rutan dyker upp. Jobbigt nog måste man börja om från början på banan, hade varit bekvämt att få starta vid skotern igen. Men det är ingen större pina och snart sitter jag och åker slalom mellan stenväggarna igen. Jag nöter på och känner hur det blir små framsteg för varje liv.







Innan jag tagit mig till sista checkpointen på banan har jag säkert dött ett 20-tal liv. Min continues har tagit slut och jag blev tvungen att börja om från början. Jag känner ändå ingen frustration, det är riktigt kul att spela! Det är 4st checkpoint under hela racingdelen. Man sitter hela tiden och hoppas det ska ta slut snart men det är ett önsketänkande. Så jag tar mig till den fjärde checkpointen och den redan stressiga musiken börjar öka i tempot och hastigheten på hela banan ökar, vad i helvete är det frågan om? Här börjar man se vilka stryprunkade sadister som ligger bakom spelet. Stenväggarna dyker fram i en rasande fart och jag hinner fan inte uppfatta vad jag ens håller på mig. Du måste zick-zacka upp och ner i ett sinnesjukt tempo för att undvika paddmos. Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag dör på den här delen men gissningsvis väldigt många. Småilsken efter
alla omstarter lyckas jag på något mirakulöst sätt klara sista skoterdelen och banan är avklarad!

Level 4 – Artic Caverns




Nu ska den dumma paddan tramsa omkring i en grotta täckt av is. Här blir spelet ett sidoskrollande plattformsspel. Till skillnad från första banan där man kunde styra gubben i alla riktningar, så är det bara vänster och höger som gäller här. Allt här inne är is så man halkar omkring som det vore ett kräkbetäckt dansgolv. Måste ändå säga att det är fullt hanterbart, vissa spel är isbanor ett rent helvete när det gäller att kontrollera sin figur, så är inte fallet här.







Jag känner mig rutinerad och smyger mig sakta fram på banan för att inte klanta till mig. Det går rätt bra och det känns som jag tagit mig rätt långt fram men till slut börjar snögubbar och taggbollar våldta mig på ett förnedrande sätt. Det tar slut på liv och Dark Queen dyker upp på bilden och säger att jag är helt oduglig, satans latexkärring! Vid den här omstarten märker jag att man får ett extraliv om man ”bollar” med fåglarna på andra banan innan de dalar ner i avgrunden. Ett bra sätt att få några extra gubbar i ryggsäcken.




Turbo Tunneln börjar kännas mänsklig också, helt ofattbart med tanke på att det såg omöjligt ut en timme tidigare. Jag nöter mig sakta fram på isbanan och fixar den hyfsat lätt. Så länge man inte börjar stressa är den ganska acceptabel.


Level 5 – Surf City




Nu är det dags att rida frustrationsvågen på en surfbräda! Kom igen, kan det bli mer likt Turtles? Första partiet ska du undvika stockar som ligger och flyter. Måste erkänna att det tog några liv innan jag fått grepp om styrningen på surbrädan. Efter trästockarna är det vattenströmmar du ska akta dig för, ett ganska lätt mönster när man väl har lärt sig de.






När du är klar med vattenströmmarna får du kliva på fastlandet och spelet går över till beat ém up igen.  Du spöar några fiender och får tag i en pinne du kan veva omkring med. Efter en stund kommer nästa boss, en fet jävla råtta. Han hoppar omkring och tacklas eller stampar dig platt. Taktiken är att få han vid kanten av bilden och mata hejdlöst med käppen mot honom.





Efter 16 träffar (tror jag) viker råttan in sin styva svans och säger adjö. I vanliga spel brukar man klara banan efter en boss men det här är långt från ett vanligt spel. Då var det dags att surfa vidare och den här gången är det minor du ska undvika. Det här ett parti i spelet jag hatar! Minorna kommer helt random så du kan aldrig memorera ett vinnande mönster. Sen att jag är dålig på att styra surfbrädan gör inte saken lättare. Här börjar det påminna lite om att köra skotern igen för det går fortare och fortare. Som tur är så kan man norpa åt sig ett extraliv i det här partiet, dör du så kan du ta om extralivet vilket ger en ”gratisförsök” att klara banan. Efter många döda paddor får jag till slut gå vidare till nästa level.






Level 6 – Karnath´s Lair




Här är banan där jag får smaka på en riktig Toadrage för första gången! Spelet är som på fjärde banan igen, plattformsaction och du kan även ducka med paddan. Det finns inga fiender på den här banan, det som tar dör på dig är taggar som är utspritt överallt. Det handlar om att du ska rida på gigantiska ormar (jag vet vad du tänker, skärp dig! det är ett NES-spel!) från marken till taket. Ormarna flyger runt i olika mönster och i olika hastigheter. Ditt mål är att glida omkring och byta orm till du hittar ett hål vid taket av banan som tar dig vidare till nästa ormparti.





Jag dog så kopiöst mycket på den här banan att jag ville hoppa från balkongen och hoppas jag skulle dö så jag slapp spela mer. Tänk er att sakta bli våldtagen av Ron Perlman med en kaktus som strap-on. Förnedring, smärta, sorg och överflöd av frustration beskriver känslorna som kokade inom mig när jag tampades med denna bana. Vid ett tillfälle kastar jag dosan i backen och ställer mig upp med armarna rakt ut och skriker åt tvn:

-DET HÄR SPELET ÄR FAN VÄRRE ÄN AIDS!!

Med tanke på att det är 3 continues som gäller så kan man milt sagt säga att det blev omstart några gånger. Lyckligt nog hittade jag en warp på level 3 som tog mig till femte banan, slapp åtminstone köra om isbanan hela tiden. Efter timvis nötande klarar jag till slut denna sadistiska bana! Jag tror jag hade en dålig dag när jag lirade den här banan, känns som den blev svårare än vad den borde ha blivit.


Level 7 – Volkmire´s Inferno



Här kan gå paddan i alla olika riktningar igen som det brukar se ut i beat ém up spelen. Banan påminner väldigt mycket om tredje banan fast med en annan bakgrund. Det är samma sorts fiender med de är mycket snabbare den här gången.  Hoppkunskaperna bör även vara rätt slipade på vissa delar av banan.





Efter några minuters spel tappar paddan hakan och den steniga bakgrunden blir till eldflammor istället. Några steg länge fram står ett litet flygplan och väntar på dig. Skulle gissa att 95 % av alla som ägde det här spelet på 90-talet aldrig fick se hur level 8 såg ut. Här gäller det verkligen att memorera hur banan artar sig. Det är 5 olika partier du ska ta dig igenom med flygplanet. Mestadels handlar det om att köra igenom små öppningar i en elektrisk vägg under stress. Du ska även akta dig för eldbollar och missiler i 2 delar av banan, i de partierna kommer skotten random så det går inte att lägga ett mönster på minnet.  Sista delen på den här banan går så sjukt fort att möjligheten att lyckas känns obefintlig. Efter flera timmars nötande har jag lärt mig hur hela banan ser ut och lyckas till slut. Det börjar bli riktigt tidskrävande eftersom man får lov att köra om hela spelet så ofta. Jag tyckte ändå att jag klarade den oväntat snabbt, blev aldrig samma frustration som ormhålet.

Level 8 – Intruder Excluder

Nu ska man klättra uppåt i en jobbig plattformsmiljö. Det här är första banan som inriktar sig mest på svåra hopp. Jag tänkte direkt jag kom till den här banan att det skulle vara min kopp av sprit. Precisionshopp med små marginaler brukar vara något jag uppskattar men jag dog fan överallt på den här förbannade klätterbanan. Måste ha gått åt 10-12 continues under alla försök här, oftast pga slavigt spel också. Det här är en rätt tråkig bana och antagligen därför man spelar den så stressigt och slarvigt.

 

 

Jag tar mig i alla fall längst upp där en boss står och väntar på mig. Det ser ut som någon slags Star Wars figur med ett gäddgap. Han har ett riktigt simpelt mönster men är ändå ett helvete, fattar inte hur Rare har lyckas? Han hoppar upp i luften och när han landar skjuter han iväg 3 skott som man kan ducka eller hoppa över. Tricket är att ge han en smäll efter varje salva han dragit iväg och ju fler träffar du får in, ju snabbare blir han. Till slut skuttar han omkring som en koffeinfylld DAMP-unge som just upptäckt vad masturbation är för något. Jag har nämnt tidigare att man har 6 energirutor att jobba med. Den här bossen tar ingen hänsyn till om du har fullt i hälsa eller inte, blir du träffad är du över. Efter perverst mycket total tid på den här banan klarar jag den till slut. Tar det här spelet slut någon gång?

 

 

Level 9 – Terra Tubes

 

Äntligen, en rosa kloak fylld med skit! Innan du ens hinner reagera kommer en laserstråle flygande BOOM! Du spelar Battletoads nu, tappar man koncentrationen i en sekund kan det vara över. Det här spelet kan vara så jävla oförlåtande att man vill ringa till sin mamma och gråta ut för man känner sig mobbad. Det är nå slags bomber i en permobil som skjuter laserstrålar mot dig.

 

 

Efter du sprungit runt och slagit sönder permobomberna är det dags att åka lite propellerstav. Zick zacka mellan några taggar, man lär sig efter några liv.

 

 

Nästa parti på banan är sjukt störande innan man vet vilken väg som gäller. Det är ett hjul som rullar efter dig och stannar du minsta lilla stund blir du en platt och död padda. Ofta jagar det där hjulet ner dig i ett hål som leder till ond bråd död om du inte vet i förväg vilken vägg du ska stryka dig mot. Här förlorar du garanterat några liv innan du förstått vilken väg som gäller.

 

 

Efter du lyckas springa ifrån hjulet kommer det som alla hatar i plattformsspel, vatten! Här får du simmar runt med fiskar, taggar och spermier. Inget skämt, kolla bilden nedan.

 

 

De små gula fiskarna i är det värsta fiende man kan möta tror jag. Ni kan inte ens gissa hur många gånger de har slagit till mig så jag åkt in i en tagg och dött. Man flyger tvärs över bilden bara de petar på en, sen som avföring på moset är det taggar överallt.

 

 

När du äntligen kämpat igenom alla taggpassager fullt med herkulesfiskar så kommer den önskade toalettringen igen, fast nu under vattenytan. Är det Adolf Hitler som gjort det här spelet eller? Självklart så dör du hela tiden och får slut på liv flera gånger om. GAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!

 

 

Efter evigheters spelande klarar jag till slut till nästa checkpoint. Här måste någon mänsklig själ på Rare, varit inne på natten och smygprogrammerat fram ett 1UP just där man startar vid checkpointen. Ovanligt nog fick man evigt med chanser att spela sista biten på banan vilket var jävligt skönt! Du stöter på de elakaste badankorna som ett spel har skådat.

 

 

Vet aldrig om jag lagt ner så många timmar på en bana i hela mitt liv? Om vi räknar alla gånger jag var tvungen att köra om hela spelet för att ta mig hit igen i samma mängd timmar, så vinner nog den här leveln det priset. Efter alla omstarter hittade jag till slut en till warp på ormbanan som gjorde att jag slapp level 7,alltid nåt!

 

Stage 10 – Rat Race

 

Här har vi en intressant bana! Det gäller att skynda sig till 3 olika bomber innan en råtta hinner dit och spränger dig i bitar. Det här kan vara en vansinnigt stressig bana. Man ska ramla neråt mellan en massa plattformar och jävelskap, samtidigt som råttan är efter dig. Första 2 bomberna är rätt enkla men tredje och sista var ingen lek! Cp-stressig musik och en mongoloid råtta som jagar en, jag blev verkligen stressad på riktigt här. Tricket är att tackla till råttfan när han försöker springa om dig. Innan jag kom på det kändes det riktigt hopplöst. Tror inte det gick mer än 10 i alla fall continues innan jag hann först till sista bomben. Har du riktigt otur kan spelet fastna just när du vunnit över råttan och då är det reset som gäller. Som tur var hände det bara mig en gång

 

 

Men det räckte inte att vinna racet, en boss skulle också förstås besegras. Jag minns hur bitter jag var när jag klarade racet på sista livet sen dyker en bossjävel upp och dödar mig direkt. När jag kom på hur jag skulle handskas med den här tjuren blev det rätt lätt. Funkade bra att bara stå i ett hörn och ge han en smäll när han kom nära.

 

 

Stage 11 – Clinger-Winger

 

Det här är en riktigt märklig bana. Man ska åka på en övertrimmad Segway samtidigt som en teleportboll jagar en. Här gäller det att trycka åt de håll vägen leder. Den ändrar riktningar hela tiden så man måste vara snabb på att byta håll. Är du inte snabb nog kommer bollen bakom dig ikapp och du är död. Det finns ingen checkpoint på den här banan men den är ganska kort egentligen. Det tog kanske 12-15 liv innan man fick kläm styrningen. I slutet av banan får du möta bollen som jagat dig. Med välplacerade tacklingar är det inga konstigheter. Den är banan var oväntat lätt tyckte jag. Visst blev det omstart några gånger men det kändes lindrigt för att vara Battletoads.

 

 

Stage 12 – The Revoloution

 

Sista banan! Jag är ingen som brukar bry mig om grafik men den här banan får mig att höja på ögonbrynen, oväntat häftiga effekter för att vara ett NES. Det är ett stort torn man kan springa runt, det påminner om en bana i Super Ghouls and Ghosts.

 

 

Det går ut på att man ska klättra uppåt på utsidan på tornet. Du klättrar upp en bit sen kommer du till en ny våning som du ska göra något på innan du kan fortsätta att klättra uppåt. Oftast handlar det om att döda nåt fiende för att sedan få fortsätta.

 

 

Det här tror jag är den sämsta banan i hela spelet! Du tar dig vidare till nästa våning, sen utan att veta vad som ska hända så smäller det bara till och det är nåt helvete som har dödat dig. Sjukt seg, tråkig och bana. Jag gör minimala framsteg sen dör jag och får börja om igen och igen och igen. Det är så långt mellan alla checkpoint och du dör så lätt ett liv på den här banan, dryg kombo minst sagt.

 

 

Till slut hittar jag till toppen av tornet där Dark Queen väntar. Hon bjuder på en löjlig fight och jag klarar hon första gången jag kommer dit.

 

 

Så länge man dör ett liv på en boss får man fortsätta på direkten men dör du på en bana hamnar du vid senaste checkpointen. Jag dog 3 liv på kärrningen sen var det klart. Det kommer upp någon slutscen som jag råkar trycka bort innan den har börjat men jag kollade på tuben vad jag hade missat och det var inte något upphetsande. Otroligt dåligt slut är det faktiskt, man väntar sig något mer efter alla timmar man kämpat.

 

 

Det var längesen jag gick in så här hårt för att klara ett spel, eller besegra är ett bättre ord. Battletoads är inget man klarar, det är något man besegrar! Fysatan vad många gånger jag har dött och fått börja om från början igen. En vanlig människa hade letat upp något fusk så man fick mer continues eller tjuvkikat på nätet hur man ska klara banorna, men jag är inte normal. Jag kände att jag behövde spela det här som man gjorde på det tidiga 90-talet innan internet kom in tog plats.

Du måste memorera var enda liten del av spelet för att ha en chans. Första gången du kommer till ett nytt ställe kommer du garanterat att dö om du inte har snabbare reaktionsförmåga än Chuck Norris. Det handlar om att nöta, lära sig hur banan ser ut och vara snabb som satan med tummen på kontrollen. När man fått gameover oändligt många gånger så börjar man lära sig banorna rätt bra och man blir riktigt vass också. När jag besegrade Battletoads använde jag aldrig ens en continue, man blir så bekant med banorna + att man lyckas skörda ihop rätt många extraliv under spelets gång.

Tänk dig att spela ett spel där du konstant dör och får börja om i 25-30 timmar! 30 timmar kan vara ganska rimligt i många spel, men i ett spel som Battletoads är det som att bli sparkad i pungen med ett par Dr. Martens om och om igen! Tobias Bjarneby på Nintendo magasinet tyckte det var GANSKA svårt!? Det fick 4,5 i utmaning. Om någon där ute vet vad som krävs för att få 5 i utmaning i Nintendo magasinet, hör gärna av er. Det fanns även inga bilder i tidningen på någon bana framför level 3 så jag är tveksam om de tog sig länge än så på redaktionen.

 

 

Nu kanske det låter som jag avskyr det här spelet men så ligger det inte till. Det här är ett av det absolut mest kreativa spel jag sett till NES! Ingen bana är lik den andra. Tråkigt nog så är det få som får se hela spelet men tar du dig till en ny bana blir du verkligen belönad med något helt nytt. Att göra ett så svårt och banbrytande spel tycker jag är ett genidrag! Här får du verkligen kämpa för att se vad som kommer härnäst. Varje ny centimeter av spelet jag klarade fick jag en liten adrenalinkick, ett otroligt tillfredställande spel att ta sig längre fram på. Visst, man dör hela tiden och får börja om men det är ett så pass bra spel att jag kan leva med det. Blev nästan beroende av att spela, ville hela tiden se vad som skulle hända. 5 timmar kändes som 1 timme när jag satt och spelade. Efter jag klarade Battletoads första gången kände jag mig bäst i världen. Jag firade t.o.m. det hela med ett glas dyr och mörk rom, riktigt härlig känsla. Nu har jag något att kontra med om någon försöker stila.

-Jag blev VD för Ericsson igår.
-Jaha, jag klarade Battletoads till NES utan att ta en continue BAAM!

 

Det finns en podradio som heter retroresan. Den handlar om två killar som spelar igenom gamla retrospel som de missade under uppväxten. Jag fick nys om att Battletoads nyligen hade spelas så jag tänkte lägga mig ner och lyssna när dessa herrar får känna på den belönande frustrationen.

 

ScrewAttack nämner spelet i en topp 10-lista på svåraste NES-spelen här.

AVGN har ett avsnitt om Battletoads.

En random film från tuben där någon lirar.

Speltid: 25-30 timmar (tappade räkningen efter ett tag)
Status: Varvat
Spelvärt: 92 %

 

Det här blev som en hel bibel om Battletoads, hoppas ni orkade läsa igenom hela skiten.