Boulder Dash
Här har vi en klassiker som finns portad till de flesta konsoler du kan tänka dig. Det började redan 1984 på olika Atari konsoler och har sedan fortsatt fram till nutidens maskiner. Senaste tillskottet av Boulder Dash tittade fram var på Nintendos 3DS i år (2012). First Star Software heter företaget som står för utvecklingen av detta spel. Det här spelföretaget verkar bara ha 2 spel i ryggsäcken, Boulder Dash och Spy vs Spy. Rätt imponerande att kunna leva på att bomba ut nya versioner av samma spel i 30 år. 1990 släpptes en version till NES världen över, dock aldrig i Sverige, varför vet jag inte?. Min erfarenhet av Boulder Dash är föga. Jag har spelat det på C64 för vansinnigt många år sen och vill minnas det som svårt.
Det finns inte allt för mycket story men jag lyckades gräva fram litegrann. Det handlar om den unga gruvarbetaren Rockford. En dag när Rockford sitter hemma och tar hand om sin sjuka far, Stoneford… STOPP! Rockford och Stoneford, kan inte bli mycket fyndigare än såhär? Önskar det fanns spinoff spel i beat ém up genre med Rockford och Stoneford. I alla fall så får Rockford en karta av sin sjuka far som han hittade på sitt senaste äventyr. Så istället för att fortsätta ta hand om sin sjuka far så piper huvudpersonen i spelet iväg på en jakt efter diamanter. Son of the year!
När jag startar spelet blir jag positivt överraskad av ”kartbilden” där man kan välja bana. Det är lite som SMB3 fast betydligt simplare. Jag har alltid gillat när man får välja var man ska gå över en kartbild. Spelet består av 6 ”världar” med 4 banor på varje värld. Du får alltså valmöjligheten att välja vilken delbana du vill spela på varje värld du befinner dig på. Sen får du välja viken färg du vill ha på gubben också.
Det finns egentligen inte så mycket att säga om spelet eftersom det är så pass simpelt. När du startar en bana får du en siffra uppe i vänstra hörnet som visar hur många diamanter du ska hitta innan du klarar banan. Du får också veta hur många sekunder du har på dig innan du kvävs i gruvan. Varje bana är som ett större eller mindre rutmönster fylld med sand, stenar och diamanter. Duttar du på någon av de fyra riktningarna på styrkorset så rör sig Rockford en ruta åt det hållet. Det gäller alltså att plocka åt sig diamanterna utan att bli klämd eller instängd av olika stenar.
Det här är lika satans svårt som för 25 år sen när jag spelade det senast. Man gräver sig fram bland all sand utan att se hur stenbumlingarna trillar rakt på ens skalle. Du har 3 eller 4 liv (minns inte) på dig att klara varje värld innan du får börja om. Dör du alla liv finns både continue och password, men det är alltid omstart på världarna som gäller så det gäller att klara alla delbanor under dina begränsade liv.
Jag vill tro att det ska vara lätt att lista ut hur stenarna kommer trilla men jag dör och åter dör. Efter jag spelat nån halvtimme börjar jag få lite mera koll på hur det fungerar. Jag klarar de 3 första delbanorna rätt lätt men 1-4 bjuder på nya överraskningar. Här kommer fiender in i bilden också. Du ska gräva fram monstrerna så att de jagar dig och försöka få en sten att krossa dom. Här blir det stressmoment inblandat tillsammans med pusseltänk.
Jag tar mig till slut vidare till nästa värld som är en isvärld. Här är det mer fiender inblandade på varje bana och jag känner mig helt förlorad i dessa gruvor. Jag måste erkänna att jag suger fruktansvärt mycket på det här spelet! Önskar jag kunde skylla på att jag var för nyvaken eller att jag hade druckit för lite kaffe när jag spelade, men om sanning ska fram så är jag bara en riktig sopa på Boulder Dash. Visst blir man bättre ju mer man lirar men jag orkar inte lägga 50 timmar på det här just nu så jag ger upp redan på andra världen. En sak som får mig att ledsna är att jag fastnar mellan en massa stenar och sitter där jag sitter till tiden går ut flera gånger om. Ingen vidare hit att sitta och vänta i 4 minuter på att tiden ska gå ut. I de flesta pusselspel brukar man få valet till självmord om man trycker på någon knapp men jag testar allt utan att det händer något.
Med lite efterforskningar läser jag att du kan hålla in A och B-knappen en stund för att få Rockford att avliva sig själv. Önskar jag hade läst sånt här innan jag började spela. Känns som jag gör det här misstaget hela tiden. Jag tror att alla NES-spel ska vara så simpla så jag kan räkna ut allt men oftast fastnar jag till slut med hängpungen i taggtråden för att jag inte läste instruktionsboken innan jag började spela.
Boulder Dash är nog ett kul spel men jag känner att jag inte har den tiden att ge spelet just nu. Det känns som det perfekta spelet att lira med en polare, köra vannan continue och ett 6-pack nödraketer skulle nog bli en riktigt mysig afton. Jag hoppas jag tar upp det här spelet igen en vacker dag för jag känner hur beroendeframkallande det kan bli. Tyvärr kände jag mig helt enkelt för kass för det här idag. Med facit i hand ser jag att man ska spela igenom alla världar 4 gånger för att klara spelet på riktigt!! 6*4=24 4*24=96 Det är alltså 96 banor som ska spelas igenom innan man är klar med spelet. Ni som följer den här bloggen ska vara glad att jag inte var tjurig idag, hade tagit år innan det här inlägget hade kommit ut. Än fast jag bara nosade på här spelet så rekommenderar jag att ni testar det. Spelet har ju sålts i olika former i nästan 30 så någon form av dragningskraft måste det ju ha.
Det finns inte allt för mycket story men jag lyckades gräva fram litegrann. Det handlar om den unga gruvarbetaren Rockford. En dag när Rockford sitter hemma och tar hand om sin sjuka far, Stoneford… STOPP! Rockford och Stoneford, kan inte bli mycket fyndigare än såhär? Önskar det fanns spinoff spel i beat ém up genre med Rockford och Stoneford. I alla fall så får Rockford en karta av sin sjuka far som han hittade på sitt senaste äventyr. Så istället för att fortsätta ta hand om sin sjuka far så piper huvudpersonen i spelet iväg på en jakt efter diamanter. Son of the year!
När jag startar spelet blir jag positivt överraskad av ”kartbilden” där man kan välja bana. Det är lite som SMB3 fast betydligt simplare. Jag har alltid gillat när man får välja var man ska gå över en kartbild. Spelet består av 6 ”världar” med 4 banor på varje värld. Du får alltså valmöjligheten att välja vilken delbana du vill spela på varje värld du befinner dig på. Sen får du välja viken färg du vill ha på gubben också.
Det finns egentligen inte så mycket att säga om spelet eftersom det är så pass simpelt. När du startar en bana får du en siffra uppe i vänstra hörnet som visar hur många diamanter du ska hitta innan du klarar banan. Du får också veta hur många sekunder du har på dig innan du kvävs i gruvan. Varje bana är som ett större eller mindre rutmönster fylld med sand, stenar och diamanter. Duttar du på någon av de fyra riktningarna på styrkorset så rör sig Rockford en ruta åt det hållet. Det gäller alltså att plocka åt sig diamanterna utan att bli klämd eller instängd av olika stenar.
Det här är lika satans svårt som för 25 år sen när jag spelade det senast. Man gräver sig fram bland all sand utan att se hur stenbumlingarna trillar rakt på ens skalle. Du har 3 eller 4 liv (minns inte) på dig att klara varje värld innan du får börja om. Dör du alla liv finns både continue och password, men det är alltid omstart på världarna som gäller så det gäller att klara alla delbanor under dina begränsade liv.
Jag vill tro att det ska vara lätt att lista ut hur stenarna kommer trilla men jag dör och åter dör. Efter jag spelat nån halvtimme börjar jag få lite mera koll på hur det fungerar. Jag klarar de 3 första delbanorna rätt lätt men 1-4 bjuder på nya överraskningar. Här kommer fiender in i bilden också. Du ska gräva fram monstrerna så att de jagar dig och försöka få en sten att krossa dom. Här blir det stressmoment inblandat tillsammans med pusseltänk.
Jag tar mig till slut vidare till nästa värld som är en isvärld. Här är det mer fiender inblandade på varje bana och jag känner mig helt förlorad i dessa gruvor. Jag måste erkänna att jag suger fruktansvärt mycket på det här spelet! Önskar jag kunde skylla på att jag var för nyvaken eller att jag hade druckit för lite kaffe när jag spelade, men om sanning ska fram så är jag bara en riktig sopa på Boulder Dash. Visst blir man bättre ju mer man lirar men jag orkar inte lägga 50 timmar på det här just nu så jag ger upp redan på andra världen. En sak som får mig att ledsna är att jag fastnar mellan en massa stenar och sitter där jag sitter till tiden går ut flera gånger om. Ingen vidare hit att sitta och vänta i 4 minuter på att tiden ska gå ut. I de flesta pusselspel brukar man få valet till självmord om man trycker på någon knapp men jag testar allt utan att det händer något.
Med lite efterforskningar läser jag att du kan hålla in A och B-knappen en stund för att få Rockford att avliva sig själv. Önskar jag hade läst sånt här innan jag började spela. Känns som jag gör det här misstaget hela tiden. Jag tror att alla NES-spel ska vara så simpla så jag kan räkna ut allt men oftast fastnar jag till slut med hängpungen i taggtråden för att jag inte läste instruktionsboken innan jag började spela.
Boulder Dash är nog ett kul spel men jag känner att jag inte har den tiden att ge spelet just nu. Det känns som det perfekta spelet att lira med en polare, köra vannan continue och ett 6-pack nödraketer skulle nog bli en riktigt mysig afton. Jag hoppas jag tar upp det här spelet igen en vacker dag för jag känner hur beroendeframkallande det kan bli. Tyvärr kände jag mig helt enkelt för kass för det här idag. Med facit i hand ser jag att man ska spela igenom alla världar 4 gånger för att klara spelet på riktigt!! 6*4=24 4*24=96 Det är alltså 96 banor som ska spelas igenom innan man är klar med spelet. Ni som följer den här bloggen ska vara glad att jag inte var tjurig idag, hade tagit år innan det här inlägget hade kommit ut. Än fast jag bara nosade på här spelet så rekommenderar jag att ni testar det. Spelet har ju sålts i olika former i nästan 30 så någon form av dragningskraft måste det ju ha.
Speltid: 2 timmar
Status: Misslyckat
Spelvärt: 83 %
